Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlssonskan skulle ha lagt en gatsten bland drågéii i Pilgrétiskans
ansikte, om hön bara hade haft någon på sig för tillfället. Nu
behärskade hon sig och teg. Det hade hon förresten inte gjort sedan
hon dräck sist.
— Men de ä desamma, tilläde Pilgrenskan, jag vet ätt Fogelströmskän
springer kring me’t, för hon va me å flabbade på strand,
här ja va ute å jumpa, men nu ska lilla fru Karlsson, som ä en likadan
rännkarutscha, få veta historietten utåf mej, så vet jag, att
den kan komma kring stan me den allra färskaste skvallerkärringsposten.
Att inte Karlssonskan gick isär af galopperande gallfeber! . . . .
Hon lade tydligen band på sig för den kommande “historiettens”
skull, och ställde sig skälfvande af nyfikenhet nära nog ända upp i
ansigtet på Pilgrenskan.
— De va så si, började Pilgrenskan, att den omakadamiserade
lilla raringen Anderssonskans Kalle brukar gå vid den här tiden å
jumpa på isen . . . . Frun vet kanske inte hva jumpa ä? . . . . Å, de ä en
förtjusande liten söt lek för alla små vargfrön, som man inte orkar
bulta ut ur byxerna me gärsgårsstörar . . . . Si, när isen nån gång lossar,
så hoppa di från iskaka till iskaka. å de slår nästan allri fel, att
di inte plumsa i å gå ajöken . . . . Tänk, tänk sej, lilla fru Karlsson,
att få se Anderssonskans Kalle plumsa i å gå ajöken . . . .
— Ja — o!
— Sen jag först sett efter, att jag kunde ha min gamla svarta
yllekjol på den lilla olyckans begrafning, gick jag me verklig frid
ner till strand, för å si på hur lilla Kalle jumpa för första gången,
för då brukar di allti drunkna, de ä bara anra å tredje gången, di
brukar slippa ifrån’et.
— Nå?
— Jo, där såg jag genast de lilla osnutna krypet ute på isflaken
. . . . Gu så sött de va att stå å glo på’t! . . . . Han skutta hit å dit, å
för hvar gång, ställde isstyckena sej på kant, så de va bara att åka i
piurre som från en kälkbacke . . . . Allri har jag sitt någe så sött.
De skulle Anderssonskans Kalle allri kunna klara sej ur, tyckte jag,
å var alldeles säker på att få komma på begrafning . . . . Ja, mitt
hjärta mjuknade, så hade hans mamma stått breve, så hade jag bestämdt
lofvat de skrälle, att pojken skulle få stå lik i våran vebo.
— Ja, lilla fru Karlsson kan tänka sej en sån spännande sittation . . . .
Jag kunde till slut inte häjda mej, tyckte jag, jag måste
si hur han vippa kolen på nära håll. Så sällan, som en fatti kärring
som jag får någe nöje i lifvet . . . . Å, nöje va de, fru Karlsson, ty
tänk hva de lilla busämbaret eller embrylån. hva de heter, har retat
garfsyran på oss, stackars kärringar i 23: an.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
