Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jag skulle tacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JAG SKULLE TACKA
alla som skrev, hälsade, kom till Fagervik eller på andra
sätt firade mig över till folkpensionstiden i juli månad
1992. Inte ett formellt tack på tredje dagen utan ett
uppriktigt! De var så många fler än jag väntat mig.
Jag började alltså skriva ett brev till dem. Men
sextiofem är en gräns bortom vilken av livet endast återstår
en rest; vägen har smalnat till en hylla högt uppe. Det
är inte längre som efter femtio då vattendragen blott
delat sig. Nu när jag satt skrivande kände jag det som
om det blivit rätt sent bland ganska kala berg. Älven
därnere ettergrön. Glaciärvatten, tänkte jag. Av brevet
blev ett skrivande om livet och erfarenheterna. Och
texten bara växte.
När brevet passerade trettionde sidan insåg jag att
det tagit ett språng från kvantitet till kvalitet och att det
hade förvandlats från långt brev till en liten bok. Då tog
jag fram övrigt som hörde till det privata registret på
hårddisken. Sådant jag börjat skriva kring berättelsen
om en barndom före kriget; det jag skrev efter det att jag
påmints om dödens realitet i Moskva våren 1988. Och
det jag skrev efter att ha blivit övertygad om att det
fanns liv och somrar kvar en tid. En del var blott tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
