Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stängningsdags, min herre!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då slamrade det i växlarna när tiden rusade förbi.
Livet krängde till, jag fick ta fäste i ramarna, kan man
säga.)
Och det som sjuttonåringen, signaturen Buddy,
skrev i Värmlands Folkblad vintern 1944-45 var heller
inte något dåligt att skämmas för. Jag läser intervjun
med filaren Oscar Moberg om revolutionen i Ryssland,
inbördeskriget i Finland och fascismen i Italien. Den
tyder på att sjuttonåringen var ordentligt politiskt inläst
och tog parti i orden. Tsargendarmen "vägrade att
lämna från sig sin sabel och blev skjuten"; "de vita" i
Finland "arkebuserade i hans åsyn tio personer som voro
misstänkta för att sympatisera med de röda" och så
vidare.
Fast då för snart femtio år sedan när jag trodde att
Hitler och Hirohito representerade det tänkbart
djävligaste hade jag också grubblat en hel del över hur ny den
bättre världen skulle bli på andra sidan den kommande
segern. Sedan har jag fatt lära om. I frågan om
tidsperspektivet. Inte om den nya världens nödvändighet.
Jag såg mig i spegeln nu när jag tvålat in mig
ordentligt. Ansiktet bakom det rika vita löddret var en natt
äldre än dagen innan. Från Roger och Madeleine
Guibert fick jag en hälsning fredagen före
sextiofemårsdagen. De skulle skåla för mig och vår ungdom i
Villeneuve-sur-Lot. ("Another day older and deeper in debt",
hörde jag det nu sjunga långt bort från femtiotalet. Det
bör ha varit Tennessee Ernie Ford. Sixteen tons. Vi
bodde på Strindbergs Inferno-hotell Orfila på rue
d’Assas, jag skrev på Att bli och vara, Maj skulle snart
föda och på kommoden stod grammofonen och skivan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
