Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stängningsdags, min herre!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den är läsbar som roman. Figurerna lever trots allt jag
hört om den. Och därtill skrev ju faktiskt Jean-Jacques
Rousseau den gången för tvåhundratrettio år sedan åt
Europa kärlek, natur och dygd så att hans ord
fortfarande bestämmer våra föreställningar och vårt
beteende. Det var till att ligga rätt just där tidens våg bryter.
Det är sant trots att det är gängse handbokssanning.
"Denna bok", skrev Arvid Ahnfelt i
Världslitteraturens historia år 1875, "måste räknas bland de
arbeten, som frambragt en verldshistorisk verkan, i det
Rousseau blifvit en befriare för de i kall
förståndsmässighet förtorkade sinnena. Ur den
larmande yttre verlden låter han menniskan draga sig
tillbaka till sitt eget inre, till sina förhoppningar och
farhågor, till sin fröjd och sin sorg; och med
kännedom om sitt eget hjerta har hon äfven återvunnit det
länge förlorade sinnet för naturen och igenkänner i de
branta bergen, i dalarnas och skogarnas stilla
ensamhetstumma spegelbilder ur sitt eget lif."
Fast visst far jag rysningar av obehag ända ned i tårna
när Julie lägger fram sina uppfostringsprinciper. Det är
som om hörde jag Alva tala. Hon var ju rousseauan. (Så
rousseauansk att hon säkert varit beredd att sätta sina
barn på hittebarnshem för principernas skull. Om det
funnits sådana hem.) Och nog förstår jag konflikten
med Diderot. Förra gången jag umgicks med Rousseau
förde det både till att jag skrev Pubertet så som jag
gjorde och till att jag som tjugoåring i en rad artiklar
och inlägg hävdade en diderotsk hållning i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
