Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tolv på det trettonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
använder mig av denna trettonåring som en gång var jag och
till vilken dörrarna står öppna för att komma åt tidens
ålder. Genom att gå in i honom år 1940 öppnar sig tiden
runt mig; blir synlig, blir hörbar, känns på lukten. Men
jag vet att det inte är trettonåringen som skriver sig;
hans erfarenheter och upplevelser når mig tvärs genom
nästan ett halvt århundrade av disiga och fördunklande
skeenden. Jag är därtill inte naiv nog att tro att det bara
gäller att vända sig om, öppna dörrarna bakåt i tiden
och se tvärs genom tidsdiset. Jag vet att de bilder jag ser
samtidigt retuscherar sig. Tiden bakom mig lever och
förändras och även om jag inte — annat än i den grå
och abstrakta teorin — kan bestämma exakt hur det
sker vet jag att någonstans under berättelseytan är det
jag som förändrar den bakom mig med själva seendet.
Iakttagelseögonblicket förändrar det iakttagna.
Visst vet jag att det går mal i minnet, att minnet
omvandlas och förändras. Där uppstår tomrum,
håligheter vilka börjar fyllas med täckminnen om man
anstränger sig att dra sig till minnes. Men man får inte
anstränga sig ty då konstruerar man. Jag vet detta så
väl att om jag märker att jag skriver fel då antar jag att
felet är början till en brygga över sådana djup; en
brygga från vilken man ser ner i dem mot bilderna som
kommer. Jag använder mig av felskrivningen, låter den
utveckla sig utan tvång för att osökt hämta upp bilden.
Så gör de flesta skrivande. Men inte alltid medvetet.
Också detta styrs av uppdraget. Det avgörande med
detta arbetssätt blir just att jag berättar och inte
konstruerar en trettonåring ur teorin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
