Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mälarsommar 1989
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man känner lukt av kaffe och man hör gräddvispen och
man bör ligga blundande när de kommer uppför
trappen. Och det är nog jordgubbar i grädden. Fast inga ljus;
det brukas inte hos oss. Sjunger gör de nog när de
kommer och då bör man vakna till och vara överraskad. Så
brukar vi ju göra.
Det är rullgardinsskymning runt mig där jag ligger
och koar denna sommarmorgon. För femtio år sedan
och mer hade jag inte legat stilla. Då hade jag gått upp
redan för två timmar sedan. Då hade Rosina gjort i
ordning ett födelsedagsbord kvällen innan. Ett svart
serveringsbord med vit duk och ängsblommor i den blå
glasvasen. Bordet stod mitt på salsgolvet med sol över
sig. Där var presenter från mormor och morfar och
Folke och Stig, lite böcker och sådant. Och på ett vitt
fat låg kakor, drömmar mest och i en blå kanna med
lock över mot flugor var saft, hallonsaft. Ty så brukades
då.
Då och då tar vi vägen därförbi när vi skall mot
Stallarholmen. De har dragit vägen tvärs över fälten nu
för att slippa trafik över gårdsplan. Men huset vilar i
solen därnere när man kommer i backen. Jag ser
fönstren i väggen. Därbakom levde jag en gång. Men jag har
inte varit inne i huset sedan morfar sålde under kriget
när både Folke och Stig var inkallade och han inte
orkade sköta gården. Inte för att man inte bjudit mig. Det
har man. Men det går inte för mig att plötsligt öppna en
dörr i verkligheten och kliva tillbaka in i en dåtid. Så
känns det i alla fall. Jag kan i stället göra det här när jag
ligger och funderar i morgonskymningen. Då kan jag
öppna den stora dörren och ta steget över tröskeln in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
