Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bortom anständigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anders och jag har under åren diskuterat mycket.
Ofta har vi varit överens, ofta har han haft goda
formuleringar och kunnat ge en sidobelysning. Men det har
funnits frågor vi inte kunnat diskutera. Jag menar inte
de känsligt personliga; sådana har ingen av oss öppet
tagit upp i samtal. Hade vi det hade vi sedan aldrig
umgåtts. Jag menar de stora och principiella.
Israel har vi aldrig kunnat diskutera. Jag vill inte
hävda att han är sionist. Men han är blockerad. Han är
ungefär som vissa av mina amerikanska vänner som
olyckligt finns kvar ungefar där I.F. Stone och Masses
& Mainstream befann sig 1949. Men kanske kan han
diskutera med andra. I så fall är det min inställning
som är hindret; han vill inte komma i gräl. Jag kan ju
sägas stå kvar i vad vi på vänsterkanten under kriget
sade om Palestinas folk och nödvändigheten av en
konfessionslös palestinsk statsbildning. I princip står jag
kvar vid den uppfattning jag gav uttryck åt när Clarté i
Göteborg diskuterade Palestina våren 1948. Fast hela
tiden har jag naturligtvis korrigerat kartan allteftersom
verkligheten förändrats. Men för honom är det som om
det judiska vore något särskilt.
Därav följer också att han inte tydligt och rakt
kunnat säga att Sven Lindqvist naturligtvis hade helt rätt
när också han våren 1992 skrev om folkmordet på judar
som ett typiskt folkmord i vår epok.
Detta förklarar varför vi inte kunnat resonera kring
de verkligt stora och principiella yttrande- och
tryckfrihetsfrågorna kring Robert Faurisson och Ahmed Rami.
Där blir det för honom som för Arne Ruth och Leif Zern
en total intellektuell blockering. Den hållningen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
