Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På Calilegua gjorde jag en intressant bekantskap. Det
var en medelålders hygglig medicinman, som ganska
öppenhjärtigt berättade mig åtskilligt. Mot benvärk skall man
använda fett av uturunco, tapir eller björn. Uturunco är det
mystiska djur, som anses vara en jaguar, som en gång varit
människa. Uturuncos fett är gult. Allt ifrån Peru till
Argentina känner man de underbara läkande egenskaperna hos
detta djurs fett. Har man vidrört jorden på en viss plats,
så kunna hand-, fot- eller knäleden svullna. Bäst är att sätta
på det svullna stället jord från den plats, där man sjuknat.
Även tunga av björn är bra. Under jordbävning, som ofta
förekommer på Calilegua, är det bäst att gå till
begravningsplatsen för att bedja. Om det haglar, är det bra att bränna
palmblad, som man lagt i korsform, så skadas inte skörden.
Då en av mina följeslagare, en argentinsk gaucho blev
sjuk på Calilegua, så fick vännen medicinmannen tillfälle
att pröva sin konst. Han gav honom öl, berett av majs,
i vilket han lade glödande kol. Gauchon blev frisk och fick
betala ett ordentligt arvode till den store läkaren.
Det är en stor likhet mellan vad man ser här på Calilegua
och vad man finner hos quichua långt borta i Peru, tolv
breddgrader därifrån. Ofantligt likformigt utbreder sig
ännu quichuakulturen längs med Anderna, det är samma
klädedräkt, samma egendomliga nålar för hopfästningen av
kvinnoschalen, nästan samma keramik, samma cocatuggning,
samma mediciner, samma offer på bergspassen, samma
slungor o. s. v. Denn stora likformighet är slående, när man
tänker på motsatsen mellan fjällens bebyggare och
urskogens. Efter ett par dagars ritt från Cuzco, det gamla
inkarikets huvudstad, mot urskogarna, så är man på vilda
indianers område, indianer, som ha så gott som ingenting
gemensamt med fjällens bebyggare. Här i nordligaste
Argentina liksom i södra Bolivia är icke motsatsen fullt så
skarp, men den är likväl mycket stor. De stammar, som
jag här skall tala om och som bo endera på fjällens sista
utlöpare mot slätten eller på densamma, ha bra litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
