Indianliv i El Gran Chaco. (Syd-amerika) / 82 (1926) Author: Erland Nordenskiöld Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smak åt röken. Denna bark få de från de choroti, som bo
vid Caiza, nära Andernas sista utlöpare mot Chaco.

Isynnerhet äro indianerna angelägna om, att tobak skall
finnas på dryckesfesterna. Det är lika nödvändigt som
cigarrer till punschen och kaffet för många svenskar. När man
vandrar med dessa indianer, måste man även finna sig i,
att var och varannan timme skall rast göras och en pipa
rökas. Detta är så viktigt, att man icke kan göra det
gående, utan sittande i lugn och ro skall man njuta av den
härliga röken.

Var och en, som reser i Chaco, vill jag därför giva det
rådet, tag så mycket tobak med er, som ni anser er behöva
till skänker och bytesvaror — och sedan lika mycket till —
då reser ni allt efter förhållandena lika bra som en, vilken
i den civiliserade världen reser med en börs, späckad med
guld.

Medicinmän, religiösa föreställningar.

Efter de stora dryckesfesterna bli indianerna ej sällan
sjuka. Någon har lagt något av hans egna hår eller
exkrement, i vad han druckit. Han har blivit förhäxad.
Medicinmännen tillkallas då för att häva förhäxningen. För
att inte bli förhäxad, bör man framför allt akta sig, när
man är i en främmande by, att låta någon se, var man
gör sina behov. Man riskerar annars att få äta upp litet
därav och det lär inte vara bra.

Flera gånger har jag i byarna sett medicinmännen i
utövande av sitt yrke. En dag hos choroti, då jag kände
mig litet ruskig, kallade jag på en av dessa herrar till mitt
läger. Föregivande en svår smärta i nedre delen av bröstet,
frågade jag honom, om han inte ville bota mig. Han lovade
komma på kvällen. Tillsammans med en kollega infann
han sig i mörkningen. De fordrade att få vara ensamma
med mig. Moberg och Andersson kördes ut och vakter
utställdes, för att ingen obehörig skulle komma in i hyddan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>