Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanska: det stora, det utomordentliga Rmerika och
det obetydliga lilla Sverge. Man kunde honom snart.
Rstrid svarade tämligen enstavigt på de otaliga
frågorna och önskade mannen många engelska mil bort.
Slutligen sade han då gudskelov farväl och gick,
men med löfte att snart återkomma. Vilket löfte
han bara allt för samvetsgrant höll.
Och nu tvingades Rstrid följa främlingen ut på
promenader. Vansinnigt tråkiga tillställningar, tyckte
hon, men hon tog det pliktmässigt som allting annat.
Men folket! Vad skulle människorna säga, när de
sågo Rstrid Möller ute i sällskap med en främmande
herre! Hon kände sig brottslig rent av.
Lyckligtvis behövde hon då inte anstränga sig så värst i
konversationsväg, och det var ju ändå en tröst. Herr
Stahre pratade gärna och mycket, men fruktansvärt
banalt.
Skada, att den animositet hon gripits av blivit så
grundlig. Den hindrade henne att i främlingen se en
i grund och botten sund och ärlig natur, visserligen
outsägligt naiv i sin pojkaktiga rättframhet, men på
samma gång oblaserad och med ett par trofasta
blåa ögon, som intet bättre begärde än ett litet, ack
så litet gensvar från Rstrids stålgrå, kontorslugna.
Herr Stahre var emellertid ihärdig. Det hade han
fått lära sig därute. Och Rstrid lät sig släpas med,
å pliktens, släktskapets vägnar — fast det kunde hon
ju inte neka till, att fria luften gjorde henne gott och
gav både aptit och sömn. Något annat skänkte dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
