Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skenet ute, som granen om kvällen inne, och
värmande som en härlig stor, äkta björkvedsbrasa.
En hemmets predikan; hemmet var ju mitt första
och sista.
Hemmet, som den nyfödde människosonen
saknade — han hade intet att luta sitt huvud till —
men som vi, pris och lov, ägde.
Hemmet, som aldrig kännes varmare, trevnare,
mera tilltalande, förnimmes mera beskyddande, än
vid julen.
Hemmet, som då riktigt tar oss i sin famn, gör
oss glada, trygga, men också vekhjärtade och
känsligare för andras nöd och betryck.
Hemmet, som gör kulturvarelse av nomaden,
människa av vilden.
Och tankar komma strömmande inpå mig, gamla
och nya, utan ansträngning, komma och tränga sig
fram, stormande kraftigt. De taga varandra i
händerna som en flock barn, de vilja alla tråda dansen
kring granen, minnets och framtidens juldans. De
ropa oupphörligt i mina öron: skriv mig, skriv mig,
skriv mig! Taga form med lätthet, orden rent av
rusa fram, så att pennan får vara i jämn jagande fart
för att hinna tillvarataga gudslånet, allt under det
mina ögon stå fulla med tårar, av skaparglädje och
av stundens suggestiva stämning.
Jag hör inte knackningen på dörren, hör inte
matbudet från salen, hör ingenting, och vill inte heller
höra något. Jag är fullständigt fjättrad. Blad efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
