Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville hon bjuda honom på en liten supé, eftersom de
nu voro landsmän.
»Tackar! Tack så mycke . . . Joo då —
taack . . .!» Det var han naturligtvis ofantligt glad
åt. I hans tunna fickor skramlade några få cents,
och utsikterna till att få dessa förökade eller
ersatta av andra voro egentligen inte större nu än
då han intogs på sjukhuset. »Tackar allra mjukast!»
»Jag ska förkrossa honom», tänkte hon. »En av
de där nackstyva Lundalarne, som tar emot allmosor
av en kvinna — haha!»
Ut i stan och bli lite fin! Det var hans första
tanke. De få centen gingo till barberaren, till
löskrage och slips och till en billig och tunn, men snygg
mössa.
De möttes på ett litet anspråkslöst boarding-house.
Det hölls av en svensk fru, som Josefina kände, änka
efter en järnvägsman i underordnad ställning, som
krossats vid ett husras på stationen, där han
tjänstgjorde. Banbolaget dömdes skyldigt ersätta änkan,
det blev en årlig pension, inte stor, men tillräcklig
för henne att leva på. För att få tiden att gå,
startade hon det lilla spisstället, kärkommet för många
skandinaver.
Värdinnan, en fryntlig 50-års kvinna, kom
inseglande i stor dress. Hon strålade, hon riktigt sken.
Med ett hjärtligt välkommen sträckte hon båda
händerna mot sina gäster.
»Nu vill jag bara säga er en sak!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
