- Project Runeberg -  Den älsta Närkesbeskrivningen /

Author: J. L. Saxon, Gabriel Djurklou, Verner von Heidenstam, Bernhard Elis Malmström - Tema: Geography, Närke
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Den älsta Närkesbeskrivningen

i översättning och med kommentarier utgiven av J. L. Saxon

andra upplagan

Stockholm :: Nutidens förlags A.-B.

Stockholm, Violas förlags aktiebolags tryckeri, 1925

När läsaren på titelbladet till denna skrift finner ordet "översättning" känner han sig sannolikt överraskad. Men det är så. Den älsta närkesmonografien är nämligen på -- tyska.

Den heter "Lust und Nutz der Provintz und Landschafft Nerkia in Schweden" och har till författare Dionysius Fischer. Skriften är tryckt hos Peter Wald i Västerås 1639.

Skriften omfattar endast 12 sidor i mindre kvartformat. Det är gott tryck - handpressarne kunde åstadkomma sådant -, och det handgjorda papperet är utmärkt.

Titelsidan återgives här i originalets storlek. Vapnet är, som man förstår, Fischers eget (Fischer == fiskare).

Arbetet är av Fischer tillägnat landshövdingen över Närke och Värmland m. m. Gustaf Leijonhufvud samt Carsten Otter och Hans Meinich, förnämliga borgare och köpmän i Örebro.

- - -

Hur kunde det nu komma sig, att en tysk skrev om en svensk provins?

Jo, författaren - som var född i Schneberg i Meissen och såsom "snäll okulist, Sten- och Bråckskärare", redan gjort sig känd i Böhmen, Schlesien och flere andre orter utomlands, kom som "Lif- och Hofbarberare" - d. v. s. såsom livläkare - till drottning Kristinas hov. Läkarne, även i fält, kallades då för tiden barberare. Ämbetet krävde tydligen att dess innehavare var framstående kirurg, och Fischer synes ha ägt denna egenskap i superlativ grad.

Utom andra egenskaper ägde han även "mycken färdighet i Tyska poësien".

Hur kom Fischer till Närke? Förmodligen i något sitt ämbetes ärende, vilket föranledde att han kom i förbindelse med landshövding Leijonhuvud. Sannolikt var han på förhand inbjuden som gäst till sina landsmän i Örebro.

- - -

[Bildtext: Under bilden ett latinskt epigram av M. B. W. B. - Wolfgang Hardman utförde porträttet. Verserna torde lämpligen kunna återges som följer:

Av Fischer en bild som han var uti livet blygsam men av utmärkta förtjänster. Men liksom dess själsliga glans är mera än titlarnes arv, så av egen sjukdom han fick kraften att verka till hälsa.]

Denne Leijonhufvud var född 1597 och dog 1658 som f. d. landshövding. 1651 hade han förlänats friherrlig värdighet med rätt att skriva sig till stamgodset Ekebärg i Lillkyrka "med de före detta av ålder förvärvade ärftliga vilkor och conditioner dervid oförkränkte". Han blev stamfader för den ännu levande friherrliga ätten Leijonhuvud.

Under hans tid avbrann huvudbyggnaden å Ekebärg. Den befann sig då å den s. k. Djurgården, men återuppfördes efter branden 1660 å annan plats i närheten. Han ägde även Hjälmarsbärg och Ådön.

- - -

För att man bättre skall förstå närkesbeskrivningens tillkomst skall jag nu gå till Fischers nyss nämnda landsmän i Örebro. De bästa källorna finnas rörande den, som Fischer själv satt i främsta rummet: Carsten Otter.

O., född 1598 i Bremen, kom till Sverge i tjänst vid Karl IX:s hov, som då hölls å Örebro slott. Efter Karls död fick O. tjänst hos änkedrottningen och efter hennes död hos hertig Karl Filip.

Med den sistnämndes död i Riga slöt O. sin hovtjänst, under vilken han gjort sig mycket omtyckt på högre ort och vunnit många förmåner.

Efter hertig Karl Filips död 1622 arrenderade O. i förening med sin förste svärfader, borgmästare Joakim Danckwardt, all kronoränta i Närke och Södermanland.

1624 erhöll O. fullmakt som kunglig faktor, d. v. s. föreståndare för Örebro gevärsfaktori, till vilket början gjorts redan av Karl IX, ehuru det blev fullt färdigt och organiserat först med det att O. kom i spetsen därför.

"Han var", säger O. F. Strokirk, "genom sin ämbetsställning en i socialt hänseende betydande man i samhället, och han utövade stor makt och myndighet över sina underlydande tjänstemän och arbetare".

Faktoriet hade för sin räkning byggt två hammare för rörsmide vid Lannafors i Vintrosa s:n; vid Attersta i Gällersta s:n två borrverk samt å Karlslund i Ånsta socken en vällhammare, en ämneshammare och ett beskjutningshus (där utfördes hållfasthetsprov och sprängskjutning av gevärspiporna).

Dessa olika verk hade var sin specialitet: vid Lannafors framställdes och utsmiddes plåten till gevärspiporna; i Karlslund formades plåten till eldrör; i Attersta borrades piporna, och i Örebro gjordes det övriga och hopsattes geväret. I Karlslund byggde Otter för faktoriets räkning såg och kvarn.

Örebrofaktoriets vattenverk var Slottskvarnen. Faktoriet disponerade både Södra och Norra Smedjebacken - alltså bägge sidor om ån -, i allt 77 byggnadstomter utom det ej ringa område verkstäderna upptogo. På Norra Smedjebacken bodde en gång i tiden harnesksmeden Peder Olsson, fader till Olaus och Laurentius Petri, vilkens hus stod där minnesvården över de båda bröderna är belägen.

Faktorigatan i Örebro är en erinran om faktoriet, men av detsamma finns där icke ett spår.

Otter var gift tre gånger och hade 29 barn.

- - -

Hans Meinich nämnes första gången 1631 såsom "köpsven" hos borgmästaren i Örebro Lars Olofsson, tillhörande en ansedd släkt, som i lång tid spelat en stor roll i staden. Meinich tillhörde en tysk släkt, som hade flere medlemmar bosatta i Örebro. I sinom tid blev han en av stadens främste köpmän. Han ägde en gård "norr om bron".

Genom köp eller släktskap hade Meinich kommit i besittning av hälften i Norhammaren, ett järnbruk beläget där ån utflyter ur den lilla sjön Noren. Marken tillhörde hemmanet Medskog, som Meinich köpt för 200 daler kopparmynt. Han köpte också Villingshammar (som Villingsbärg då benämndes) för 100 daler kopparmynt. I kompanjonskap med örebroköpmannen Peter Bohm i Stockholm - en son till nyssnämnde borgmästare Lars Olofsson i Örebro - byggde Meinich två hammarsmedjor vid Villingsbärg: "Privilegiet härå är av 1646 och tillförsäkrade grundläggarne 6 års frihet från skatt samt frihet för bruksfolket från utskrivning till krigstjänst, som under detta århundrade var en mycket värderad förmån", säger Magnus Roth, från vilken jag har mina uppgifter om Meinich. Denne deltog även i arrendet av Garphytte silververk.

Meinich sålde 1656 sin andel i dessa egendomar till Albert Funk i Stockholm för 6,000 riksdaler specie jämte en äreskänk på 100 dukater till Meinichs hustru. Denna, som hette Brita, var här förut omtalade Carsten Otters älsta dotter.

Meinich och hans hustru dogo 1657 och äro jämte fyra barn begravda framför sakristiedörren i Örebro kyrka.

- - -

Dessa biografiska uppgifter förklara varför Fischer så mycket talar om smeder och bärgslag och varifrån han har sina typer: vännerna Otters och Meinichs anläggningar. Där mötte han det folklynne och de yttre förhållanden, som så livligt slogo an på honom. Men antagligt är, att han följt hela gevärstillverkningens gång och alltså även vistats i Karlslund och Gällersta, vars centrala del består av ren slättbygd. Att Örebro varit hans huvudstation är klart. Han har vistats där hos Otter och Meinich, och där rönt stor välvilja, det förstår man av dedikationen. Men han har också rönt vänligt mottagande av länets hövding. Denne har i första hand varit föremål för den tacksamhet, som ligger uttryckt i dedikationen, och man kan tänka sig, att F. hade fått åtnjuta landshövdingens särskilda uppmärksamhet redan på grund av, att han till värdar och vänner hade ett par framstående borgare i Örebro.

- - -

Gällersta hade redan vid denna tid alla sina nuvarande byar och var i sitt centrum således en för sin tid kraftig jordbruksbyggd. Men det hade också stora skogar. Att en del av faktoriets tillverkning utfördes i Gällersta, berodde på, att Täljeån i Attersta gjorde så kraftiga fall och att avståndet från Örebro var så ringa. Denna del av Gällersta var då mycket skogig, och vare sig man for dit genom den Örebro tillhörande Ladugårdsskogen eller Eskogen, fick man på Fischers tid i Gällersta även ett starkt intryck av skogsbygd med allt för en sådan karaktäristiskt, vare sig det gällde natur eller befolkningens arbete.

- - -

Fischers skrift är alltigenom vers, knittelvers. Med metern är det si och så, som det var för 300 år sedan, då tyskan och de nordiska språken - isländskan undantagen - voro föga tuktade. Interpunktionen i "Lust und Nutz" är rena godtyckligheten. Intet är dock sämre än i samtida alster.

Språkets ålderdomlighet och slarvigheten i dess behandling har gjort, att jag i fråga om översättningen måst taga en expert till medarbetare: redaktör P. O. Berglund. Det har varit utgivaren angeläget, att författerns mening ej i något fall skulle förvanskas utan trognast möjligt sluta sig till originalet.

Vad angår innehållet, måste jag med glädje konstatera huru gott denne främling förstått grunddragen i närkingens karaktär och alltså fått anledning att med högaktning, ja, kärlek yttra sig om vår fädernesprovins folk, vare sig han mött det i gruvorna, hyttorna, smedjorna, i hemmen eller på åkern, på jakt och fiske m. m. Och framställningen av vad han själv sett bestyrker han med vad han hört av andra.

Intressant är hans skildring av de finnar, som, halvt som nomader, uppehöllo sig även i våra skogsbygder.

Därigenom att Fischer är läkare och en vaken och människoälskande sådan blir hans skrift på sätt och vis 300 år före sin tid. I den finns knappast något om ej kan underskrivas av en modern freds- och nykterhetsvän. Det talas visserligen på ett par ställen om bondens hembrygda öl, men vi må ihågkomma, att tysken kallar alla maltdrycker öl. Den dryck närkingarne då bryggde i hemmen var intet annat än det svagdricka, som ännu ett par århundraden senare allmänt brukades i landskapet.

I sanning dråpligt är Fischers tal om "bagarbrödet, mjukt som svamp och kritat vitt, knappt genomgräddat i sitt snitt". Han hade redan på känn närsalt- och vitaminteorien, som alldeles utdömer det kraftlösa vita brödet, en av engelska sjukans och tuberkulosens källor.

- - -

Fischers skildring blir en verkligen tilltalande idyll, sällsamt att omtala, ett oförbehållsamt lovprisande av landskulturen, sedd mot bakgrunden av stadskulturen. Man rent av förvånas, över att en 1600-talets man kunnat ha så skarpt öga för stadskulturens avigsidor, att han så oförställt prisar det lantliga.

Särskilt finner man det besynnerligt, att svensk stadskultur vid 1600-talets början redan nått den missriktning, att den kan tagas till intäkt för lantlivets lov, ett lov som blir så mycket märkligare, då man ser den realism, som överallt präglar författaren.

- - -

Fischers skrift har utkommit i en annan, som man förstår, senare upplaga. Även den är i kvartformat men saknar tryckort, boktryckares namn och årtal. Vapnet å titelsidan och dedikationen förekomma ej heller där. I detsamma skrives provinsens namn Nericke. Det är tydligen ett omtryck, ett bevis för huru den första närkesskildringen slagit an på närkingarne.

- - -

Fischer har utgivit ytterligare två skrifter: Skrift över greve Gabriel Oxenstjerna 1640; Brev till Dokt. J. Fabricius i Rostock, dat. Stockh. d. 22 mars 1642.

- - -

Fischer blev slutligen Fältkirurg och Inspektor över Fältkirurgerne i Riga. Han kallas uti Schefferi Svec. Litter. Medico-Chirurgus, och under hans porträtt i kopparstick står följande: "Svec. Reg. Maj.-Litho.herniotomus, Ophtalmista, Med. Chirurgus hospitalis Ordinatus, et Inspector Chirurgorum militiæ Reg. Rigensis in Livonia".

Han dog därstädes, och även platsen för hans stoft är utplånad. Men vi närkingar skola aldrig glömma främlingen, som blev vår hemprovins förste skildrare. Ur hans okända grav klinga än de vackra, varmhjärtade ord, varmed han slutar sin skrift:

Giv, Gud, det ursprungsland din frid och hälsa, må du från olyckslott det frälsa!

Välsigna, Gud, det folk mig gjort så mycket gott.


Project Runeberg, Sun Aug 4 08:21:37 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nerike/ae_komm.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free