Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 —
»Jag såg henne första gången vid fontänen, sedan dess har jag
träffat henne två gånger. Kom ihåg, att under det jag bodde i Aulus’
hus, vistades jag i en särskild byggning, afsedd för gäster, och då jag
hade ondt i armen, kunde jag ej deltaga i den gemensamma måltiden.
Endast på aftonen af den dag, då jag talade om att jag skulle resa, såg
jag henne vid kvällsbordet, men jag kom ej åt alt säga ett ord till henne.
Jag måste höra på hur Aulus berättade om de segrar, han vunnit i
Britannien. I allmänhet vet jag inte om Aulus någonsin är i stånd att tala
om annat, och jag tror icke, att vi skola undgå det, om du ej föredrar
att höra om våra dagars veklighet.
Andra gången mötte jag henne vid vattencisternen i trädgården. I
handen hade hon en knippa nyss plockad vass, som hon doppade i
vattnet och stänkte med på liljorna, som växte rundt omkring. Se på
mig! Vid Herodes’ sköld, jag säger dig att jag ej kände fruktan, då
parther-nas hopar med härskrin stormade fram mot våra kolonner, men här,
framför cisternen, darrade jag. Och förvirrad som en yngling med
ännu dunig kind bad jag endast om nåd med min biick, jag var ej i
stånd att säga ett ord på en lång stund.»
Petronius såg på honom, nästan med afund.
»Lyckliga barn,» sade han, »om ock hela världen vore fördärfvad,
finnes det dock en sak, som evigt är godt — ungdom!»
Efter ett ögonblicks tystnad frågade han:
»Och du talade inte till henne?»
»Då jag något så när hade hämtat mig, talade jag 0111 för henne,
att jag nyss var återkommen från Asien, att jag skadat min arm och
lidit mycket af det, men i det ögonblick, då jag måste lämna detta
gästfria hem, kände jag att jag hellre ville lida där än ha det bra på någon
annan plats. Hon å sin sida blef äfven förvirrad och lyssnade till mina
ord med böjdt hufvud, i det hon ritade med vassvippan något i den
saftransgula sanden. Så lyfte hon upp ögonen, såg genast ned igen, en
gång till såg hon på mig som för att fråga något, och så flydde hon
undan, helt plötsligt, som en dryad för en otäck faun.»
»Hon måtte ha vackra ögon.»
»Som hafvet — och jag drogs ned i djupet. Tro mig, Arkipelagen
är ej så blå som hennes ögon. Efter en stund kom en af Plautius’ små
söner springande och frågade mig om något. Men jag förstod ej hvad
han menade.»
»O, Pallas Athene!» utropade Petronius, »slit af från denne yngling
den bindel, Eros har bundit för hans ögon! Om du icke gör det skall
ban krossa pannan mot pelarna i Venus’ tempel.
O, du knopp på lifvets träd!» fortfor han i det han vände sig mot
Vinicius, »du första späda skott på vinrankan! I stället för att taga dig
med till Plautius, borde jag låta töra dig till Gelocius’ hus, där det finnes
en skola för ungdomar, som äro obekanta med lifvet.»
»Hvad menar du?»
»Hvad skref hon i sanden? Var det icke Amors namn, eller ett
hjärta genomstunget af hans pil, eller något sådant, att man af det kunde
veta^ att satyrerna hade hviskat nymfen i örat många hemligheter om
lifvet? Hur kunde du låta vara att se på dessa tecken?»
»Det är längre sedan jag tagit på togan än hvad du tycker,» sade
Vinicius, »och innan lille Aulus kom, säg jag noga på dessa tecken, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
