Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 27 —
»Lifvet tål att skrattas åt, och därför ler folket åt det,» svarade
Petronius, »men skrattet här har en annan klang.»
»Petronius skrattar ej på många dagar,» sade Vinicius, »men han
gör det hela nätter i stället.»
Sålunda pratande gingo de igenom hela huset och ut i trädgården,
där Lygia och Aulus lekte med bollar, som slafvar, hörande till detta
spel (de s. k. spheristæ), samlade upp och gåfvo dem. Petronius kastade
en hastig blick på Lygia; lille Aulus sprang fram och hälsade på Vinicius,
men denne gick vidare och böjde sitt hufvud inför den vackra unga
flickan, som stod med en boll i handen, flämtande efter spelet och håret
litet rufsigt af vinden.
I triclinium, skuggad af murgröna, vinrankor och rosenbuskar, satt
Pomponia Græcina. De gingo fram och hälsade på henne. Petronius
kände henne ehuru han icke umgicks hos Plautius, ty han hade sett
henne hos Antistia, dotter till Rubelius Plautius, och äfven hos Seneca
och Polion. Han kunde icke undgå att känna en viss beundran för
henne, då han såg hennes tankfulla, men milda ansikte och gaf akt på
värdigheten i hennes hållning, rörelser och ord. Pomponia kullkastade
hans åsikt om kvinnor till en sådan grad, att han, grundfördärfvad,
själf-säker som ingen annan i Rom, icke blott kände för henne en slags
vördnad, utan äfven förlorade sin vanliga säkerhet. Och i det han tackade
henne för hennes omsorger om Vinicius, kallade han henne, nästan
ofrivilligt, domina, hvilket eljest aldrig hände honom, då han talade med
Calvia Crispinilla, Scribonia, Valeria, Solina eller andra kvinnor af hög
börd. Han beklagade, att han såg henne så sällan och att hon aldrig
visade sig hvarken på Circus eller på Amphitheatern, hvartill hon lugnt
svarade, i det hon fattade sin makes arm:
»Vi åldras och sätta båda mer värde på hemmets lugn.»
Petronius ville göra invändningar, men Aulus Plautius tillade med
sin hväsande stämma:
»Och vi trifvas mindre och mindre bland folk, som gifva grekiska
namn åt våra romerska gudar.»
»Gudarna hafva blifvit blott och bart rhetoriska figurer,» svarade
Petronius vårdslöst, »men sedan vi fått grekiska lärare, är det till och
med för mig lättare att säga Hera än Juno.»
Han vände sig till Pomponia, som för att antyda, att i hennes
närvaro kunde han icke tänka sig någon annan gudomlighet.
»Man åldras fort, det är sant; men det finns några, som lefva ett
helt annat lif, och därjämte finns det anleten, hvilka Saturnus synes ha
glömt,» invände han därpå mot Pomponias yttrande om ålderdom.
Han sade detta med en viss uppriktighet, ty fastän Pomponia Græcina
hade öfverskridit medelåldern, låg det dock en ovanlig friskhet öfver
hennes utseende. Hon hade ett litet hufvud och ett fint ansikte, och
därför gjorde hon stundom intryck af att vara helt ung i trots af sin
mörka dräkt och sitt allvarliga, värdiga sätt.
Emellertid hade lille Aulus, som hade blifvit god vän med Vinicius
då de förra gången råkats, gått fram till honom och enträget bedt honom
komma med och spela boll. Lygia själf kom in i triclinium efter den
lille gossen. Som hon stod där under murgrönsrankorna i solskenet,
syntes hon Petronius ännu vackrare än i början och verkligen med
något af en nymf i hela sitt väsen. Då han ej förut talat till henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
