Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 31 —
honom själlös — en vaxmask. Hos denna ungmö med tanagriska linjer
fanns det icke endast vår, utan äfven en strålande själ.
»Vinicius har rätt,» tänkte han, »och min Chrysothemis är gammal,
gammal — som Troja!»
Så sade han till Pomponia Græcina, visande på trädgården:
»Nu förstår jag, Domina, hvarför du och din make föredraga detta
hus framför cirkus och festerna på Palatinska kullen.»
»Ja, svarade hon och riktade blicken mot lille Aulus och Lygia.
Men den gamle Plautius började berätta den unga flickans historia
och hvad han för längesedan hade hört af Atelius Hister om det lygiska
folket, hvilket lefde i nordens dunkel.
De tre där ute hade slutat spela boll och gått en stund af och an
i trädgårdens gångar, aftecknande sig likt tre hvita statyer mot den
mörka bakgrunden af myrten och cypress. Lygia höll lille Aulus i
handen. Då de hade gått omkring en stund, slogo de sig ned på en
bänk nära fiskdammen, som upptog trädgårdens midt. Aulus sprang
upp för att skrämma fiskarna i det genomskinliga vattnet, men Vinicius
fortsatte det samtal, som hade börjat under vandringen.
»Ja,» sade han med knappt hörbar stämma, »jag hade nätt och
jämt aflagt den purpurröda togan, då jag sändes till legionerna i Asien.
Jag hade hvarken gjort bekantskap med Rom, med lifvet eller med
kärleken. Jag kunde litet ur Anakreon och Horatius utantill, men jag kan
icke citera verser som Petronius, då förnuftet tystas af beundran och
icke finner ord. När jag var ung, gick jag i skola hos Musonius och
lärde mig, att lyckan består i att önska hvad gudarna önska och därför
beror på vår egen vilja. Men jag tror, att det icke alltid är så. Det
gifves en större lycka, som icke beror på vår vilja, ty endast kärleken
kan gifva den. Själfva gudarna söka denna lycka. Äfven jag, o Lygia,
som hittills icke har känt kärleken, följer deras spår. Jag också söker
henne som skall gifva mig lycka.»
Han tystnade — intet hördes utom det lätta plaskandet af vattnet,
i hvilket lille Aulus kastade kiselstenar för att skrämma fiskarna. Efter
en stund började Vinicius åter tala med lägre och mjukare röst:
»Du känner till Vespasianus’ son Titus? Det sägs att han var
knappt mer än yngling, då han så älskade Berenice, att sorg nästan dref
honom ut ur lifvet. O, Lygia! Så kan äfven jag älska. Rikedom,
ära, makt äro blott rök och fåfänglighet! Den rike skall finna den,
som är rikare än han, en stor mans ära skall förmörkas af en annan
större, den starke besegras af en starkare. Men kan kejsaren själf, kan
ens någon gud erfara större hänryckning eller vara lyckligare än en
vanlig dödlig i det ögonblick, då han känner ett annat hjärta slå mot
sitt eller då han kysser älskade läppar! Kärleken gör oss till gudarnas
likar, o Lygia!»
Hon lyssnade darrande och med förundran, och på samma gång
tjusad som om hon hört en grekisk flöjt eller en cittra. Det tycktes
henne att Vinicius sjöng en underbar sång, som sakta inpräglade sig i
hennes sinne, satte hennes blod i svallning och fyllde hennes hjärta
med bäfvan, fruktan och en oanad lycka. Hon erfor en känsla af att
han sade henne något hon känt inom sig förut, men som hon ej själf
kunde göra sig reda för. Han väckte hos henne känslor, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
