Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 37 —
»Jag lyssnar till dig, du vise!»
»Nåväl, inom några få dagar skall den gudomliga Lygia dela
De-meters frön med dig i ditt hus.»
»Du är större än kejsaren!» ropade Vinicius med hänryckning.
FJÄRDE KAPITLET.
Petronius höll verkligen sitt löfte. Hela dagen efter besöket hos
Chrysothemis sof han visserligen, men på aftonen lät han föra sig till
Palatinska kullen och hade där ett förtroligt samtal med Nero.
Resultatet af det var, att på tredje dagen därefter infann sig framför Plautius’
hus en centurion i spetsen för några tiotal pretorianer, soldater af
kejsarens lifvakt.
Tiderna voro osäkra och farliga. Budbärare af detta slag voro
oftast dödens förelöpare. När centurionen slog med sin hammare på
Aulus’ port, och då dörrvaktaren i atrium förkunnade, att det stod
soldater i försalen, greps hela huset af stor förskräckelse. De samlade
sig alla kring den gamle generalen, ingen tviflade på att det var honom
faran gällde, han som stod öfver alla andra. Pomponia lade sina’ armar
om hans hals och tryckte sig intill honom med hela sin styrka, och
från hennes bleka läppar föllo snabbt några lugnande ord. Lygia kysste,
alldeles hvit i ansiktet, hans hand, och lille Aulus klängde sig fast vid
hans toga. Från korridorer, från tjänarnas rum, från badrummet, från
de nedre hvalfven, från hela huset skyndade slafvar fram under rop af:
»Ve, ve! Förbarmande!» Kvinnorna gräto, somliga sleto sitt hår och
höljde sina hufvuden med kläden.
Endast den gamle fältherren själf, van att se döden rakt i ögat,
stod lugn. Hans ansikte var som hugget i sten. Sedan han lugnat dem
och befallt tjänarna att försvinna, sade han :
»Låt mig gå, Pomponia.»
Och han sköt henne sakta åt sidan.
»Gud gifve, att ditt öde må blifva mitt, o Aulus!» utbrast hon.
Så föll hon på knä och bad med den styrka, som endast fruktan
för den älskade kan gifva.
Aulus gick ut i atrium, hvarest centurionen väntade på honom. Det
var den gamle Caius Hasta, hans forne underordnade och kamrat i de
britanniska krigen.
»Jag hälsar dig, min höfding,» sade han, »jag bringar en order och
en hälsning från kejsaren. Se här skriftallan och signetringen, som visar
att jag kommer i hans namn.»
»Jag tackar för kejsarens hälsning och skall lyda hans befallning,»
svarade Aulus. »Var välkommen, Hasta, och nämn hvad bud du bringar.»
Hasta sade: »Aulus Plautius, kejsaren har fått veta, att i ditt hus
vistas dottern till lygiernas konung. Hon blef på den gudomlige Claudius’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
