Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 38 —
tid lämnad i romarnas händer såsom pant att kejsardömets gränser icke
skulle oroas af lygierna. Vår store Nero tackar dig, att du gifvit henne
gästfrihet i ditt hus under så många år. Men nu vill han befria dig
från din börda, och då han dessutom anser, att jungfrun, som en gåfva,
bör stå under kejsarens och senatens beskydd, har han befallt dig att
lämna henne i min hand.»
Aulus var för gammal soldat för att hänge sig åt sorg, klagan
eller fåfänga ord i fråga om en befallning. Hans anlete öfverfors dock
af en lätt skugga af vrede och smärta. Inför hans blick hade en gång
legioner darrat, och äfven nu afspeglades fruktan i Hastas ansikte. Men
Aulus Plautius kände sig maktlös inför denna befallning. Han såg på
skriftaflan och ringen, så fäste han blicken på den gamle centurionen
och sade lugnt:
»Vänta i atrium, så skall gisslan där öfverlämnas åt dig.»
Därpå gick han till husets andra del, hvarest Pomponia Græcina,
Lygia och lille Aulus ångestfulla väntade på honom.
»Ingen hotas af död eller landsförvisning,» sade han. »Dock har en
olycka drabbat oss. Budskapet gäller dig, Lygia.»
»Lygia!» utropade Pomponia förvånad.
»Ja,» svarade Aulus. Och vänd till jungfrun sade han:
»Lygia, du har uppfostrats hos oss som vårt eget barn, jag och
Pomponia hålla af dig som vore du vår dotter. Men du är det icke.
Du är vår gisslan gifven af ditt folk åt romarna, och vården öfver dig
tillhör kejsaren. Nu tager dig kejsaren från vårt hus.»
Aulus talade lugnt, men med en främmande, ovanlig röst. Lygia
lyssnade till hans ord med skrämd blick och utan att fatta hela deras
innebörd. Pomponia var blek. I dörröppningen till inre gården syntes
åter slafvarnas förfärade ansikten.
»Kejsarens vilja måste uppfyllas,» sade Aulus.
»Aulus!» utbrast Pomponia och lade sin arm omkring Lygia, som
för att försvara henne, »döden vore bättre för henne!»
Lygia tryckte sig intill henne, sade om och om igen, »moder, moder,»
utan att i sin gråt finna andra ord.
Vrede och sorg speglades åter i Aulus’ drag. »Om jag stode ensam
i världen,» sade han dystert, »skulle jag icke lämna henne lefvande i
hans våld, och mina anhöriga kunde den dagen offra åt Jupiter Liberator.
Men jag har ingen rätt att störta vårt barn, som skall lefva för lyckligare
tider. Jag skall i dag gå till kejsaren och bedja honom taga sin
befallning tillbaka. Om ban lyssnar till min bön, vet jag ej. Farväl, Lygia!
Pomponia och jag hafva alltid välsignat den dag, då du tog plats vid
vår härd.»
Han lade sin hand på hennes hufvud, men fastän han kämpade
mot sin sorg, såg Lygia tårar i hans ögon, och då hon grep hans
hand och kysste den, låg det djup smärta i hans stämma, när han sade:
»Farväl, vår sol och våra ögons ljus!»
Och han gick hastigt därifrån, för att ej låta sig besegras af en
rörelse så ovärdig en romare och krigare.
Pomponia förde Lygia till cubiculum, tröstade och uppmuntrade
henne, talade ord, som ljödo främmande i detta hus, där i rummet
bredvid härden var, vid hvilken Plautius, enligt gamla bruk, ofirade åt
hemmets gudar. Nu var pröfningarnas tid inne. Virginius hade dödat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
