Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39 —
sin egen dotter för att rädda henne från Appius, Lucretia hade försonat
sin skam med sitt lif. — »Kejsarens palats är ett säte för skändlighet,
laster och brott. Men vi, Lygia, vi veta hvarför vi ej hafva rätt att
bära hand på oss själfva! Ja! Den lag, under hvilken vi lefva, är en
annan, en större, heligare. Men vi hafva rätt att försvara oss mot synd
och skam, om vi än skulle gifva vårt lif i detta försvar. Den som går
ren genom syndens boning har desto större förtjänst. Jorden är denna
boning, men lifvet är lyckligtvis så kort, och efter grafven är
uppståndelse, där bakom härskar icke Nero utan Nåden, och där är härlighet
i stället för sorg, glädje i stället för tårar.»
Sedan talade hon om sig själf. Ja, hon var lugn, men i hennes
inre blödde djupa sår. Ljusets källa hade ännu ej nått Aulus. Hon
fick ej uppfostra sin son i sanning. Då hon trodde att det skulle blifva
så hela hennes återstående lif och att för dem skulle komma en tid af
skilsmässa, hundrafaldt sorgligare och svårare än den timliga, kunde
hon ej tänka sig att vara lycklig ens i himmelen utan dem. Hon hade
tillbragt många nätter under tårar och böner, böner om nåd och
förbarmande. Men hon öfverlämnade sitt lidande åt Gud och hoppades.
Och nu, då ett nytt slag träffade henne, då en befallning från tyrannen
beröfvade henne en älskad vän — deras ögons ljus —, förtröstade hon
dock ännu, ty hon visste att det fanns en makt större än Neros och en
barmhärtighet starkare än Neros vrede.
Hon tryckte den unga flickan fastare till sitt hjärta. Så lade sig
Lygia ned på knä och dolde sitt ansikte i vecken af Pomponias peplus.
Hon låg länge så, alldeles stilla. Och när hon reste sig, var hennes
ansikte lugnare.
»Jag sörjer för din skull, moder, och för min faders och broders
skull, men jag vet att allt motstånd är fåfängt, och att det skulle störta
oss allesammans. Jag lofvar dig, att i kejsarens palats skall jag alltid
minnas dina ord.»
An en gång föllo de i hvarandras armar, så gingo de båda ut i
tjänarerummen, där hon sade farväl till lille Aulus, sin gamle lärare, sin
amma och alla slafvarna.
Kn af dessa, en bredaxlad lygier, kallad Ursus, som följt Lygia och
hennes mor till romarnas läger, kastade sig ned framför henne och
sade sedan, knäböjande för Pomponia:
»O, domina! Låt mig få följa min härskarinna och tjäna henne
och vaka öfver henne i kejsarens hus!»
»Du är icke vår, utan Lygias tjänare,» svarade Pomponia. »Men
om du än kommer in i palatset, hur skall du sedan kunna vaka öfver
henne?»
»Det vet jag icke, domina. Jag vet blott, att järn krossas i min
hand lika lätt som trä.»
Aulus kom just i detta ögonblick tillbaka, och då han hört frågan,
sade han sig hvarken vilja eller kunna hindra honom. De sände Lygia
som den gisslan, kejsaren hade begärt, och på samma sätt måste de
låta medfölja en svit att betjäna henne under kejsarens kontroll. Han
hviskade till Pomponia att under namn af eskort kunde de sända hur
många slafvar som helst med Lygia, centurionen kunde ej vägra att
medtaga dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
