Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40 —
Detta var en stor lättnad för Lygia. Pomponia var äfven glad, att
Lygia fick omgifva sig med tjänare af eget val. Således gaf hon åt
henne, utom Ursus, deras gamla trotjänarinna, två cypriska flickor,
skickliga i ordnandet af håret och två flickor från Germanien till hjälp
vid badet. Hennes val föll uteslutande på dem, hon visste vara
anhängare af den nya tron. Ursus hade äfven varit det några år.
Pomponia kunde lita på deras trofasthet och på samma gång finna tröst i
den tanken, att korn af sanning såddes ut i kejsarens hus.
Hon skref äfven några ord till Neros frigifna slafvinna, Acte, och
anbefallde Lygia i hennes vård. Pomponia hade visserligen ej sett henne
vid de kristnas möten, men hon hade hört af dem, att Acte aldrig
nekat att hjälpa dem och att hon ifrigt läste Pauli bref. Hon visste
också, alt den unga kvinnan ofta var sorgsen, att hon var olik alla
kvinnor i Neros palats och att hon var hela husets goda ande.
Hasta lofvade att själf lämna brefvet åt Acte. Han ansåg det helt
naturligt, att en konungadotter skulle åtföljas af sina tjänare och gjorde
icke den ringaste svårighet mot att låta dem medfölja till palatset, han
endast undrade öfver att de voro så få. Men han bad dem skynda sig,
han var rädd att bli misstänkt för brist på ifver att utföra Neros
befallningar.
Ögonblicket var inne, då de skulle gå. Pomponias och Lygias ögon
stodo fulla af tårar. Aulus lade sin hand på hennes hufvud, och så
förde soldaterna, följda af lille Aulus’ högljudda gråt, Lygia bort till
kejsarens hus.
Men den gamle Plautius gaf genast befallning att man skulle ställa
i ordning hans bärstol. Han drog sig tillbaka med Pomponia i
tafvelgalleriet och talade där till henne:
»Hör mig, Pomponia. Jag går till kejsaren, fastän jag vet, att det
är fåfängt. Och fastän Senecas ord nu ej betyda något för Nero, skall
jag dock gå äfven till honom. Nu för tiden hafva Sophonius, Tigellinus,
Petronius eller Vatinius mer inflytande. Kejsaren har kanhända aldrig
hört talas om lygierna, och om han har begärt Lygias, deras gisslans
utlämnande, så har han gjort det, emedan någon förmått honom därtill
— det är lätt att gissa hvem.»
Hon såg hastigt upp mot honom.
»Det är Petronius?»
»Ja.»
Ett ögonblicks tystnad följde, så fortsatte generalen:
»Se blott hvart det leder att låta någon af dessa män utan samvete
och heder stiga in öfver tröskeln. Förbannad vare den stund, då
Vinicius trädde inom vår dörr, han förde hit Petronius. Ve Lygia! Dessa
män sökte ej gisslan, utan en frilla.»
Och hans tal blef mer hväsande än vanligt genom lians hjälplösa
raseri och sorg för fosterdotterns skull. Han kämpade tyst med sig
själf och endast hans knutna händer visade, hur svår kampen inom
honom var.
»Jag har vördat gudarna,» sade han, »men nu tror jag att ej de
styra våra öden, utan ett vansinnigt, grymt odjur — Nero!»
»Aulus,» sade Pomponia, »Nero är blott en handfull stoft
inför Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
