- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
47

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 47 —

om nåd för någon. Stilla och anspråkslös vann hon mångas tacksamhet
och hade inga fiender. Till och med Octavia var ur stånd att hata
henne. För dem, som afundades henne, var hon alltför oskadlig. Man
visste, att hon fortfarande älskade Nero med en sorgsen och svårmodig
kärlek, som lefde utan hopp, endast i minnet af den tid, då Nero icke
endast var ung och kär, utan äfven en god människa. Man visste, att
hon icke kunde slita dessa minnen ur sitt hjärta och sina tankar, men
hon hoppades ej längre. Då det ej var någon verklig fara för att Nero
skulle återvända till henne, betraktades hon som en fullständigt oförarglig
varelse, och därför lämnades hon i fred. Poppæa ansåg henne snarare
som en stillsam tjänarinna, så oskadlig, att hon icke ens försökte jaga
bort henne från palatset.

Men eftersom kejsaren en gång älskat henne och öfvergifvit henne
ulan skandal, på ett lugnt och i viss mån vänligt sätt, hyste man ännu
vördnad för henne. Då Nero hade brutit deras förbindelse, lät han
henne bo i palatset och gaf henne en särskild våning och några tjänare,
och på samma sätt som Pallas och Narcissus, fastän de voro Claudius’
frigifne, på sin tid icke blott sutto bredvid honom under festerna, utan
äfven hade hedersplatser i egenskap af inflytelserika rådgifvare, var Acte
också stundom inbjuden att sitta vid kejsarens bord. Detta kanske därför
att hennes skönhet var en verklig prydnad för en fest. Kejsaren hade
för länge sedan slutat att försöka uppehålla skenet i fråga om val af
sällskap. Vid hans bord funnos de mest växlande blandningar af folk
af hvarje stånd och samhällsställning. Bland dem voro senatorer, men
mest sädana som nöjde sig med att vara gycklare. Där funnos patricier,
gamla och unga, böjda för lyx, utsväfningar och nöjen. Där funnos
kvinnor af hög börd, som ej tvekade att taga pä sig en gul peruk och
på aftonen gå ut för att söka äfventyr i gränderna. Där funnos äfven
höga ämbetsmän och präster, som vid fyllda bägare gärna hånade sina
gudar. Vid sidan af dessa fanns en lång rad af allt slags folk, sångare
mimiska skådespelare, musikanter, dansare af båda könen, poeter, som
under det de läste upp sina verser tänkte på de penningar de skulle
erhålla, då de prisade kejsarens alster, hungriga filosofer, som med snåla
blickar följde fatens gång kring bordet, slutligen kända mästare i att
köra stridsvagnar, taskspelare, sagoförtäljare, gycklare, och folk, som
äfventyr och galenskaper förskaffat några få dagars ryktbarhet. Ibland
alla dessa saknades till och med ej de, som medels långt hår dolde
sina öron, märkta med slafveriets tecken.

I dag skulle äfven Lygia deltaga i en fest. Fruktan, osäkerhet och
en känsla af förvirring, ganska naturlig efter en så hastig förändring,
kämpade inom henne jämte en önskan att göra motstånd. Hon var rädd
för Nero, hon fruktade människorna och hela palatset, hvars larm
be-döfvade henne, hon fruktade festerna, om hvilkas skamlöshet hon hört
Aulus, Pomponia och deras vänner tala. Fastän hon var helt ung, var
hon dock ej ovetande, ty vetskap om ondt nådde under denna tid till
och med barnen helt tidigt. Hon visste alltså att faror hotade henne i
palatset. Pomponia hade dessutom varnat henne för detta, då de skildes.
Men då hon hade ett ungdomligt sinne, obekant med allt fördärf, då
hon bekände en upphöjd lära, inplantad i hennes sinne af fostermodern,
hade hon lofvat att försvara sig mot dessa faror, och detta hade hon
lofvat sig själf, sin moder och denne gudomlige lärare, på hvilken hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free