- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
52

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 52 —

Allt emellanåt afslöjade Actes låga röst en ny och fruktansvärd
hemlighet om palatset och om dessa människor. Se, där borta synes den
öfvertäckta portiken, på hvars pelare och golf ännu finnas fläckar af
det blod, med hvilket Caligula öfversköljde den hvita marmorn, då han
föll för Cassius Chæreas dolk, där mördades hans hustru, där slogos
hans barn mot en sten; under den där muren ligger fängelset, hvarest
Drusus den yngre åt sina händer af hunger. Där förgiftades Drusus
den äldre, där darrade Gemellus af fasa och skakade Claudius i
konvulsioner, där utstod Germanicus sina lidanden — öfverallt hafva
murarna hört stönanden och rosslingar från döende; och dessa människor,
som skyndade till festen klädda i togor, kulörta tunikor, prydda med
blommor och juveler, kunde i morgon vara dömda. I mer än ett ansikte
döljer ett leende kanske rädsla, ångest, osäkerhet för hvad morgondagen
skall bringa. I detta ögonblick gnager kanske i dessa bekransade
half-gudars hjärtan, som tyckas så fria från bekymmer, feberaktig åtrå,
girighet och afund. Lygias förskrämda tankar kunde ej hålla jämna steg
med Actes ord, och då denna underbara värld drog hennes blickar till
sig med ökad styrka, sammanpressades hennes hjärta af fruktan, och i
sin själ kämpade hon med en obeskriflig och gränslös längtan efter den
älskade Pomponia Græcina och efter Aulus’ lugna hus, hvarest kärlek
och icke synd var den ledande makten.

Emellertid strömmade nya skaror af gäster in från Vicus Apollinis.
Nedifrån gatan hördes larm och rop från klienter, som ledsagade sina
patroner. På gården och i pelargångarna trängdes en myckenhet af
kejsarens slafvar och slafvinnor, små gossar och pretorer, som höllo
vakt i palatset. Här och där syntes bland män med mörk eller
svart-brun hy det kolsvarta ansiktet af en neger i fjäderprydd hjälm och med
stora guldringar i öronen. Några af dem buro lutor eller cittror, små lampor
af guld, silfver eller brons, och knippen af blommor, uppdragna i
drif-hus till följd af den sena årstiden. Allt högre och högre blandade sig
ljudet af röster med plaskandet af fontänen, hvars rosenröda strålar föllo
ofvanifrån ned på marmorn och brötos liksom i tårar.

Acte hade slutat tala. Lygia såg in i trängseln som sökte hon någon.
Plötsligt betäcktes hennes ansikte af en rodnad, och bland pelarna syntes
Vinicius och Petronius komma fram. De gingo där, sköna, lugna som
gudar i sina hvita togor. Det tycktes Lygia, då hon såg dessa två
välkända och vänliga anleten ibland alla främmande människor, och
särskildt då hon såg Vinicius, att det föll en tyngd från hennes hjärta.
Hon kände sig mindre ensam. Den djupa längtan efter Pomponia och
efter Aulus’ hus, som hade gripit henne nyss, var ej längre smärtsam.
Önskan att få se Vinicius och få tala med honom tystade andra stämmor
inom henne Det var förgäfves som hon återkallade i sitt minne allt
ondt, som hon hört om kejsarens hus, Actes ord och Pomponias
varningar; trots detta kände hon i ett ögonblick, att hon icke endast måste
närvara vid festen, utan att hon ville det. Vid den tanken att hon snart
skulle få höra denna kära och härliga stämma, som hade talat till henne
om kärlek och om en lycka, värdig gudarna — ord, som ännu ljödo
likt sång i hennes öra — greps hon af en oemotståndlig tjusning.

Men i nästa ögonblick blef hon rädd för denna glädje. Det tycktes
henne, att hon svek den rena lära, i hvilken hon blifvit uppfostrad, att
hon svek Pomponia och sig själf. En sak är att gå af nödtvång, en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free