- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
57

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— bl —

»Nåja! De äro gamla och fula allihop. Endast Rubria ser något
så när bra ut, och då skulle vi bli två vackra, fastän Rubria blir fräknig
om sommaren.»

»Men medgif, obefläckade Calvia,» sade Petronius, »att du endast i
drömmen kunde blifva vestal.»

»Men om kejsaren befallde?»

»Då skulle jag tro, att äfven de mest omöjliga drömmar kunde
bli sanna.»

»Men det kunna de,» sade Vestinius. »Jag förstår dem, som ej tro
på gudar, men hur är det möjligt att inte tro på drömmar?»

»Men spådomar?» frågade Nero. »Det spåddes mig en gång, att
Rom skulle upphöra att existera och att jag skulle härska öfver bela
Orienten.»

»Spådomar och drömmar stå i samband med hvarandra,» sade
Vestinius. »En gång sände en viss prokonsul, en stor tviflare, en slaf
till Mopsus’ tempel med ett försegladt bref, som ingen fick öppna. Han
gjorde detta för att pröfva, om guden kunde svara på den fråga, brefvet
innehöll. Slafven sof en natt i templet för att få en profetisk dröm,
sedan återvände han och sade: ’Jag såg en yngling i min dröm, han
var så ljus som solen och sade endast ett ord: svartl’ Då prokonsuln
hörde detta, blef han alldeles blek och vände sig till sina gäster, tviflare
liksom han själf, och sade: ’Vet ni hvad som stod i brefvet?’» Här
tystnade Vestinius, fyllde sin bägare med vin och drack.

»Hvad innehöll brefvet?» frågade Senecio.

»I brefvet stod den frågan: ’Hvad för en tjur bör jag offra, en hvit
eller en svart?’»

Men det intresse berättelsen väckt afbröts genom Vitelius, som, redan
drucken då han kom till festen, brast ut i ett plötsligt skratt utan orsak
och alldeles meningslöst.

»Hvad skrattar den där talgkaggen åt?» frågade Nero.

»Skrattet skiljer människan från djuren,» sade Petronius, »och det
är det enda som visar, att han ej är ett vildsvin.»

Vitelius smackade med läpparna, skinande af fett och såser, och
såg på de närvarande med lika mycken förvåning, som om han aldrig
sett dem förut. Så lyfte han sina händer, hvilka sågo ut som små
kuddar, och sade med hes röst:

»En riddarering har fallit från mitt finger, och jag hade ärft den
af min far.»

»Som var skräddare,» tillade Nero.

Men Vitelius brast åter ut i omotiveradt skratt och sökte efter ringen
i Calvia Crispinillas peplus, hvarvid Vestinius började härma en skrämd
kvinnas rop. Nigidia, en af Calvias väninnor — en ung änka med ett
barnsligt ansikte, men lättfärdiga ögon — sade högt:

»Han söker något, som han alls icke har förlorat.»

»Och som han ej har användning för, om han finner det,» tillade
poeten Lucanus.

Festen blef allt lifligare. Hopar af slafvar buro hvart ögonblick
omkring nya rätter, från stora skålar, fyllda med is och garnerade med
murgröna, bjödos oupphörligt omkring mindre kärl med olika sorters
vin. Alla drucko måttlöst. Allt emellanåt föllo rosor ned från taket
öfver gästerna.

8. — Från Neras dagar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free