Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 59 —
det icke själf, annars skulle du vara förälskad i dig själf, som Narcissus
var. Poppæa badar i åsnemjölk, men Venus har badat dig i sin egen
mjölk. Du känner icke dig själf, Ocellc mi! Se icke på henne. Vänd
din blick mot mig. Ocellc mi! Berör denna bägare med dina läppar,
och jag skall trycka mina mot samma ställe.»
Och han kom närmare och närmare, och Lygia drog sig undan
mot Acte. iMen i detta ögonblick anbefalldes tystnad, ty kejsaren hade
rest sig. Sångaren Diodorus hade gifvit honom en luta af det slag, som
kallades delta, en annan, vid namn Terpnos, som skulle ackompanjera
honom, närmade sig med ett instrument, kalladt nablium. Nero stödde
lutan mot bordet och såg sig omkring, och för ett ögonblick härskade
tystnad i triclinium, en tystnad, som endast stördes af ett prasslande,
då rosorna allt fortfarande föllo ned Irån taket. Så började han sjunga,
eller snarare deklamera, sjungande och rhytmiskt, med ackompanjemang
af de två lutorna, sin hymn till Venus. Hvarken rösten, ehuru något
försvagad, eller verserna voro dåliga, och Lygia greps åter af
samvetsförebråelser, ty sången tycktes henne mer än vacker, fastän den
förhärligade den orena, hedniska Venus, och kejsaren själf, med sin
lagerkrans på hufvudet och sin höjda blick, tycktes henne ädlare, mindre
förfärlig och mindre motbjudande än vid festens början.
Gästerna svarade med en åska af applåder. Rop af: »A, en
himmelsk stämma!» hördes rundt omkring, några af kvinnorna lyfte sina
händer och höllo dem så, till tecken på hänförelse, äfven efter sångens
slut, andra torkade sina tårfyllda ögon, hela salen surrade som en svärm,
Poppæa böjde sitt guldlockiga hufvud, lyfte Neros hand till sina läppar
och höll den länge så under tystnad. Pythagoras, en ung grek af
utomordentlig skönhet — densamme, med hvilken sedan den halft
sinnesrubbade Nero gaf Roms präster befallning att viga honom med
iakttagande af alla religiösa ceremonier — knäböjde nu vid hans fot.
Men Nero såg uppmärksamt på Petronius, hvilkens beröm han
alltid först ville höra, och som sade:
»Hvad musiken beträffar, måtte Orpheus i detta ögonblick vara lika
gul af afund, som Lucanus nu är, och hvad verserna angår beklagar
jag, att de ej voro sämre, så att jag kunde finna ord att prisa dem.»
Lucanus blef ej sårad öfver hänsyftningen på hans afundsjuka,
tvärtom såg han på honom med tacksamhet, och låtsande dåligt lynne
mumlade han:
»Fördömda öde, som dömer mig att vara samtida med en sådan
skald! Man kanske kunde fått en plats i människors minne och på
parnassen, men nu slocknar man som ett ljus i solsken.»
Petronius, som hade ett förvånande minne, började recitera några
af de vackraste ställena ur sången. Lucanus tycktes glömma sin afund
inför versernas tjusning och åhörde med hänförelse Petronius’ ord. På
Neros ansikte återspeglades välbehag och gränslös fåfänga, nästan
dumhet. Han nämnde dem de verser, han funnit vackrast, och han tröstade
Lucanus och bad honom icke förlora modet, ty hvar och en är född
till hvad han är, och den hyllning, man gifver Jupiter, utesluter icke
vördnad för andra gudar.
Så reste han sig för att ledsaga Poppæa, hvilken, då hon verkligen
ej mådde väl, önskade draga sig tillbaka från festen. Men han bad de
gäster, hvilka kvarstannade, att åter intaga sina platser och lofvade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
