Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 60 —
återkomma. Han återvände litet senare för att döfva sig med rökelse
och åskåda de ytterligare förlustelser, som han själf, Petronius eller
Tigellinus anordnat för festen.
Åter upplästes verser eller man lyssnade till dialoger, i hvilka
tvetydigheter ersatte kvickheten. Därefter framställde Paris, den berömde
mimikern, los öden. Det hela syntes gästerna och särskildt Lygia, ovan
vid dylikt, som underverk och förtrollning. Paris var med sina rörelser
i stånd att uttrycka saker, som man skulle trott omöjliga i dans. Hans
händer liksom skapade i luften ett moln, ljust, lefvande, darrande, yppigt,
som famnade den till hälften vanmäktiga gestalten af en jungfru,
skälfvande af vällust. Det var en målning, ej en dans, en uttrycksfull
målning, afslöjande kärlekens hemligheter, medryckande och oblyg. Och
då till slut Corybantes stormade in till en bacchantisk dans med syriska
danserskor vid toner af cittror, lutor, pukor och cymbaler — en dans
full af vilda rop och ännu friare åtbörder — kände Lygia sig fattas af
en brinnande eld, och det tycktes henne, att en blixt måste träffa palatset
eller taket störta ned öfver dem alla.
Men från det gyllene nätet i taket regnade endast rosor ned, och
den nu till hälften druckne Vinicius sade till henne:
»Jag såg dig i Aulus’ hus, vid fontänen. Det var i dagningen, du
visste icke att någon såg dig, men jag gjorde det. Och jag ser dig så
äfven nu, fastän din peplus döljer dig. Kasta den åsido som Crispinilla!
Se, gudar och människor söka kärlek. Det finnes ingenting i världen
mer än kärlek. Luta ditt hufvud mot mig och slut dina ögon.»
Lygias puls slog våldsamt. En svindlande känsla af att hon störtade
ned i en afgrund grep henne, och Vinicius, som förut synts henne så
god och pålitlig, drog henne, tyckte hon, ned i stället för att rädda
henne. Och hon var sorgsen för hans skull. Hon började åter frukta
festen och honom och sig själf. En röst inom henne varnade: »Lygia,
rädda dig!» Men något sade henne också, att det redan var för sent,
att den, som blifvit gripen af en sådan eld, den som sett denna fest,
och hvars hjärta klappat som hennes, då hon hörde Vinicius tala, den
som genombäfvats af en sådan darrning, som hon kände, då han
nalkades, den var hjälplöst förlorad. En förnimmelse af matthet grep henne,
det tycktes henne stundom att hon ville svimma, och att då något
förfärligt skulle hända. Hon visste att vid straff af kejsarens vrede det ej
var tillåtet för någon att stiga upp före kejsaren; men äfven om så ej
varit, hade hon ej styrka att resa sig nu.
Emellertid var festen långt ifrån slut. Slafvarna bragte flera nya
rätter och fyllde bägarna oupphörligt med vin. Men nu visade sig på
en estrad midt emot bordet och öppen åt ena sidan två gladiatorer, som
skulle roa gästerna med brottning.
De började genast, och de båda kraftiga gestalterna, glänsande af
olivolja, smälte tillsammans i en massa, benen knakade i deras armar
af järn, och de gnisslade hotande med tänderna i sina starka käkar.
Romarnas ögon följde med välbehag rörelsen hos dessa våldsamt spända
ryggar, lår och armar. Men kampen blef icke långvarig; Croton, en
mästare, grundaren af en gladiatorsskola, gällde icke utan orsak för den
starkaste mannen i hela kejsardömet. Hans motståndare andades hastigare
och hastigare, en rossling hördes i hans strupe, hans ansikte blef blått,
och till slut frustade blodet ur hans mun och han föll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
