Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 61 —
En åska af applåder hälsade stridens slut, och Croton satte foten
på sin motståndare, lade sina väldiga armar i kors öfver bröstet och
såg med en segrares blickar ut i salen.
Sedan framträdde män som härmade djuren och deras läten,
bollspelare och gycklare. Men endast få sågo på dem, ty vinet hade
omtöcknat sinnena. Festen öfvergick så småningom till en hejdlös orgie.
De syriska danserskorna, som nyss visat sig i den bacchanaliska dansen,
gingo nu omkring bland gästerna. Musiken blef till vilda, oordnade
utbrott af cittror, lutor, armeniska cymbaler, egyptiska sistra, trumpeter
och blåsinstrument. Som några af gästerna ville tala, ropade de åt
musikanterna att gå. Luften blef kväfvande, fylld som den var af
blommors doft och vällukten af oljor, med hvilka vackra unga gossar
hade bestänkt gästernas fötter, och bemängd med saffran och
människornas utdunstning. Lamporna brunno med dunkelt sken, gästernas kransar
föllo af, deras ansikten blefvo bleka och betäcktes med svettdroppar.
Vitelius rullade under bordet. Nigidia, blottad till midjan, lutade sitt
druckna barnaansikte mot Lucanus’ bröst, och han, lika berusad, började
blåsa bort guldpudret från hennes hår. Tullius smädade gudarna och
sade med sluddrig, hickande röst:
»Om Xenophanes’ sfär är rund, medgif då alt en sådan gud kunde
man skuffa framför sig med foten som en tunna.»
Men Domitius Afer, en förhärdad förbrytare och spion, blef vred
öfver detta tal, och i förargelsen hällde han ut falernervin öfver hela
sin tunika. Han hade alltid trott på gudarna. Folk säger, att Rom
skall förgås, och de finnas, som säga, att Rom redan håller på att gå
under. Men om det skulle gå så, är det emedan ungdomen är utan
religion, och utan religion finns ingen dygd. Människorna hade
öfvergifvit forna dagars stränga vanor, och de tänka inte på att epikureer
icke kunna hålla barbarerna stången. Hvad honom själf beträffade, så
— ja, så sörjde han öfver att lefva i sådana tider och var tvungen att
söka hjälp mot sorger, som annars skulle döda honom.
Då han sagt detta, drog han intill sig en syrisk danserska och
kysste med sin tandlösa mun hennes hals och skuldror. Konsul Memmius
Regulus såg det och skrattade, lyfte upp sitt skalliga hufvud, på hvilket
kransen satt alldeles på sned, och utropade:
»Hvem säger att Rom går under? Hvilket vanvett! Jag, som är
konsul, vet bättre. Videant consiües! Trettio legioner vakta vår pax
romana/»
Han pressade sina knutna händer mot tinningarna och vrålade med
en röst, som hördes genom hela sälen:
»Trettio legioner! Trettio legioner! Från Britannien till
parther-nas land.»
Men han hejdade sig plötsligt, lade ett finger på pannan och sade:
»Så sant jag lefver, tror jag inte det är trettiotvå!»
Han rullade under bordet och gaf iTrån sig flamingolungor. rostade
och frusna champinjoner, gräshoppor i honung, fisk och kött, allt hvad
han ätit och druckit under måltiden.
Men antalet legioner, som vaktade den romerska freden, lugnade
icke Domitius.
»Nej, nej! Rom måste gå under, ty tron på gudarna är förlorad
och äfven de stränga sederna, Rom måste gå under, och det är skada,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
