- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
65

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 65 —

Jag har fått nog af det här! Kejsaren tog dig från Aulus för att gifva
dig åt mig, förstår du’.’ Kejsaren lofvade dig åt mig, innan han tog
dig. Du skall bli min! Räck mig dina läppar, jag vill ej vänta till i
morgon — fort.»

Och han gjorde en rörelse för att omfamna henne, men Acte
skyddade henne och hon försvarade sig med återstoden af sin styrka,
ty hon kände, att hon var nära att ge vika. Förgäfves kämpade hon
med båda händerna för att stöta tillbaka hans armar, förgäfves bad
hon honom med af förtviflan och ångest darrande röst att ha
förbarmande med henne. Bemängd med vinångor flämtade hans andedräkt
allt närmare och hans ansikte kom allt mera inpå hennes. Han var ej
längre den förre kärleksfulle Vinicius, som hon höll så mycket af, han
var en drucken, otäck satyr, hvars åsyn fyllde henne med vämjelse
och fasa. Hennes styrka öfvergaf henne mer och mer. Förgäfves
böjde hon sig undan och vände bort sitt ansikte för att undkomma
hans kyssar. Han reste sig, fångade henne i sina armar och drog
henne till sig och pressade flämtande sin mun mot hennes bleka
läppar.

Men i detta ögonblick rycktes hans armar bort från hennes hals
med lika stor lätthet som om de varit ett barns, och han sköts åt sidan
likt en torr kvist eller ett visset blad. Hvad var det? Vinicius gnuggade
förvånad ögonen och såg framför sig den herkuliske lygierns, Ursus’
gestalt. Han kände igen honom från Aulus’ hus.

Lygiern stod lugn och såg endast på Vinicius så fast ined sina
blå ögon, att blodet stelnade i den unge mannens ådror. Så tog han
sin unga härskarinna på armen och gick ut ur triclinium med säkra,
lugna steg.

Acte gick ut efter honom, och Vinicius satt kvar ett ögonblick
som förstenad, men så sprang han upp och rusade mot ingången,
ropande:

»Lygia! Lygia!»

Men hans begär, förvåning, raseri och vinet kommo hans knän att
svikta. Han vacklade en och två gånger, grep en af bacchanterna i
hennes bara arm och frågade med ostadig blick hvad som händt. Hon
räckte honom en bägare med ett leende i sina dimmiga ögon.

»Drick,» sade hon.

Vinicius drack och föll omkull på golfvet.

Flertalet gäster lågo nu under bordet, andra gingo raglande genom
salen och åter andra sofvo på kuddar på borden, snarkande eller gifvande
ifrån sig hvad de fått för mycket.

Och under tiden föllo rosor från det gyllene nätet, föllo oafbrutet
ned på dessa druckna konsuler och senatorer, ned öfver de rusiga
krigarna, filosoferna och poeterna, öfver de rusiga danserskorna och
patriciska damerna, öfver hela denna värld, ännu allhärskande, men som
själen lämnat, en blomsterströdd och lätt gördlad värld, som redan stod
på branten af sin undergång.

Därute hade det börjat dagas.

9. — Från Neros dagar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free