- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
66

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 66 —

ÅTTONDE KAPITLET.

Ingen hejdade Ursus, ingen frågade ens hvad han gjorde. De af
gästerna, som ej lågo under bordet, stannade ej på sina’ platser, därför
trodde slafvarna, då de sågo denne jätte med en af gästerna på armen,
att det var en slaf, som bar bort sin berusade härskarinna. Och för
öfrigt var Acte med dem och skyddade dem genom sin närvaro från
alla misstankar.

På detta sätt gingo de från triclinium till det närgränsande rummet
och därifrån till galleriet, som förde till Actes våning. Till den grad
hade Lygia mist all kraft, att hon hängde som död öfver Ursus’ arm.
Men då den kyliga, rena morgonbrisen blåste omkring henne, öppnade
hon ögonen. Ute blef det ljusare och ljusare. Efter att ha gått ett
stycke i kolonnaden veko de af genom en sidodörr och kommo ut, icke
på gården, men till palatsets trädgårdar, hvarest pinjernas och cypressernas
toppar färgades röda i morgonljuset. Denna del af byggningen var tom,
och tonerna frän musiken och festens larm nådde svagt dit. Det tycktes
Lygia att hon blifvit frälst frän underjorden och buren ut i Guds ljusa
värld. En häftig grät öfverföll henne, hon sökte skydd i jättens armar
och upprepade snyftande:

»Låt oss gå hem, Ursus| Hem till Aulus’ hus.»

»Låt oss gå!» svarade Ursus.

Nu befunno de sig i det lilla atrium, som tillhörde Actes våning.
Ursus lade Lygia på en marmorbänk nära springbrunnen. Acte sökte
lugna henne, bad henne enträget att sofva och förklarade att för
ögonblicket vore det ingen fara — efter festen skulle de druckna gästerna
sofva till aftonen. På en lång stund kunde Lygia ej hämta sig, och
med händerna tryckta mot [ pannan upprepade hon om och om igen
som ett barn:

»Låt oss gå hem, hem till Aulus’ hus.»

Ursus var redo. Vid portarna stodo visserligen pretorianer, men
han skulle alltid komma fram. Soldaterna skulle nog ej hindra folk
att gå ut från palatset. Platsen framför ingångshvalfvet var full af
bärstolar. Gäster började trängas därute. Ingen skulle hindra honom. De
skulle följa ined strömmen och gå raka vägen hem. Och hvad bryr
han sig för öfrigt om svårigheter. Som hans drottning befaller, så måste
det ske. Han är där för att utföra hennes befallningar.

»Ja, Ursus,» sade Lygia, »låt oss gå.»

Acte måste ha förstånd för dem båda. De skulle visserligen komma
ut, ingen hindrade dem. Men det är ej tillåtet att fly från kejsarens
palats, den som gör det, förolämpar kejsarens majestät. De kunde gå,
men på aftonen skulle en centurion i spetsen för sina soldater bringa
en dödsdom till Aulus och Pomponia Græcina, de skulle återföra Lygia
till palatset, och då funnes ingen räddning för henne. Om Aulus och
hans hustru togo emot henne under sitt tak, väntade döden dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free