Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 69 —
Vinicius i lians efterforskningar, och i alla händelser skulle det ej vara
något brott mot Neros majestät.
Men Lygias tankar voro dessa: Aulus skulle aldrig få veta, hvar
hon fanns, icke ens Pomponia. Hon skulle icke fly från Vinicius’ hus,
men på vägen till det. Då Vinicius var drucken, hade han sagt, att
han på aftonen skulle sända sina slafvar efter henne. Och utan tvifvel
hade han talat sanning, hvilket han ej skulle ha gjort, om han varit
nykter. Tydligen hade ban själf eller kanske både han och Petronius
träffat kejsaren före festen och af honom fått det löftet, att hon skulle
lämnas àt Vinicius följande afton. Och om de glömde bort det i dag,
skulle lion skickas efter i morgon. Men Ursus skall rädda henne. Han
kommer, han skall lyfta henne ur bärstolen som han bar henne från
triclinium, och de skola vandra ut i världen. Ingen kunde stå emot
Ursus, icke ens den förfärlige gladiatorn som brottades på festen i går.
Men då Vinicius nog skulle skicka ett stort antal slafvar, borde Ursus
genast gå till biskop Linus med begäran om råd och hjälp Biskopen
skall taga sig an hennes sak och icke lämna henne i Vinicius’ liand,
han skall befalla kristna att följa Ursus för att rädda henne. De skola
taga henne och bortföra henne, och då kan Ursus föra henne ut ur
staden och gömma henne lindan Roms makt.
Hennes ansikte fick färg och hon log. Hon kände sig tröstad som
om hoppet om räddning hade blifvit verklighet. Hon kastade sig
plötsligt om Actes hals, tryckte sin varma mun mot hennes kind och
hviskade:
»Du skall icke förråda mig, Acte, eller hur?»
»Nej,» svarade den unga frigifna, »vid min moders skugga. Men
bed till din gud, att det lyckas för Ursus alt föra bort dig.»
Jältens barnsliga, blå ögon glänste af lycka. Han hade ej varit i
stånd att hitta på en utväg, hur han än bråkat sitt arma hufvud, men
en sak sådan som denna kunde han göra — vare sig det var natt eller
dag, det gjorde honom detsamma! Han ville gå till biskopen, ty biskopen
kunde läsa i himlen hvad som skall göras eller icke För öfrigt kunde
han själf samla ihop kristna. Hade han inte många vänner bland
slafvar, gladiatorer och frie män både i Suburra och bortom broarna".’
Han kunde samla ihop tusen, om det gällde. Han skall hjälpa sin
härskarinna, föra bort henne från staden och följa henne. De skola gå
till världens ände, till den plats, hvarifrån de kommit och där ingen
hört talas om Rom.
Han såg framför sig som för att skåda in i framtiden och
långt bort.
»Till skogen! A, en sådan skog, en sådan skog!»
Men efter en stund ryckte ban upp sig ur sina syner. Ja, lian
skulle genast gå till biskopen och på aftonen vänta på bärstolen med
omkring hundra man. Och må icke endast slafvar, utan till och med
pretorianer sedan försöka taga henne ifrån honom! Det var bäst att
ingen, icke ens någon klädd i järnrustning, kom under hans knytnäfve
— ty är väl järn så starkt? Då han med all sin kraft riktar ett slag
mot järnet, skall ej hufvudet därunder öfverlefva det.
Men Lygia lyfte sitt finger med lika stort som barnsligt allvar.
»Döda icke, Ursus!» sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
