Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 70 —
Ursus ref sig med sin hand, så stor som en klubba, i hufvudet och
brummade. Men han måste rädda sitt »ljus», sin »sol». Hon hade
själf sagt, alt det var hans åliggande. Han skulle göra hvad ban kunde.
Men om något skulle hända trots honom? I hvart fall måste han frälsa
henne. Men skulle ändå något hända, vore han villig alt ångra sig ocli
bedja det oskyldiga lammet så mycket, att det korsfästa lammet måtte
ha barmhärtighet med honom, stackare. Han ville icke såra Kristus,
men hans händer voro så tunga.
Djup ömhet afspeglades i hans drag, men då han ville dölja det,
böjde han sig och sade:
»Nu går jag till den helige biskopen.»
Acte slog armarna om Lygias hals och grät. Än en gång förstod
den frigifna, alt det fanns en värld, där större lycka var, till och med
i lidandet, än i allt öfverflöd och all lyx i palatset. Än en gång liksom
öppnades en dörr ut till ljuset för henne, men hon kände genast, att
hon ej var värdig att träda igenom den.
NIONDE KAPITLET.
Lygia sörjde öfver att skiljas för alltid från Pomponia Græcina och
från Aulus’ hus, men erfor ändå en viss glädje vid tanken på att hon
offrade öfverflöd och bekvämlighet för sanningen, och att hon stod i
begrepp att börja en oviss och kringflackande tillvaro Kanske låg det
i detta äfven något af barnslig nyfikenhet att se hurudant detta lif
månde vara, borta någonstädes i aflägsna trakter bland vilda djur ocli
barbarer. Men det var än mer en djup och förtröstansfull tro, att lion
genom att handla så gjorde som hennes mästare hade befallt ocli att
hädanefter han själf skulle vaka öfver henne som öfver ett lydigt och
plikttroget barn. Och hvad ondt kunde då hända henne? Om lidanden
mötte henne, skulle hon uthärda dem i lians namn. Om en plötslig
död skulle träffa henne, skall han taga henne till sig, och när sedan
Pomponia dör, skola de vara tillsammans i all evighet.
Mer än en gång, då hon var i Aulus’ hus, plågade hon sitt barnasinne
med tanken att hon, en kristen, ej kunde göra något för denne korsfäste,
om hvilken Ursus talade med så mycken vekhet Men nu var
ögonblicket inne. Lygia kände sig nästan lycklig och började tala till Acte
om sin glädje, fastän Acte ej förstod henne. Att lämna allting — hemmet,
bekvämlighet, staden, trädgården, templen, allt som är vackert, lämna ett
soligt land och sina käraste, och för hvilket mål? För att undfly en
ung och ståtlig krigares kärlek
Dessa idéer kunde ej få insteg i Actes hjärna. Ibland kände hon
att Lygias handling var riktig, att det måste finnas någon gränslös,
hemlighetsfull lycka i den, men hon kunde ej reda dessa sina obestämda
intryck, isynnerhet då Lygia inlät sig på ett äfventyr, som kunde sluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
