Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
illa — ett äfventyr, där hon helt enkelt kunde mista lifvet. Acte var
af naturen försagd, och hon tänkte med förskräckelse på hvad den
kommande aftonen skulle medföra. Men hon var obenägen för att
meddela sina farhågor till Lygia, och då det nu var ljus dag och solen sken
in, öfvertalade hon Lygia att taga sig den hvila, hon behöfde efter en
sömnlös natt. Lygia vägrade ej, och båda gingo till cubiculum, som
var rymlig och möblerad med stor lyx till följd af Actes forna
förbindelse med kejsaren.
Där lade de sig ned, sida vid sida, men trots sin trötthet kunde
Acte ej sofva. Sedan länge hade hon varit sorgsen och olycklig, men
nu var hon gripen af en särskild oro, som hon aldrig känt förut. Lifvet
hade så länge synts henne tungt och utan någon morgon, nu med ens
tycktes det henne ärelöst.
Allt flera osammanhängande tankar foro genom hennes hufvud.
Åter öppnades och slöts dörren till ljuset. Men i det ögonblick, då den
öppnades, bländade henne ljuset så, att hon ej kunde se något tydligt.
Hon blott gissade att där i ljuset fanns en lycka utan mått, inför hvilken
allt annat var ett intet till en sådan grad, att om till exempel kejsaren
skulle förskjuta Poppæa och åter älska henne, Acte, vore det endast
fåfänglighet. Och plötsligt kom det för henne, att denne Nero, som hon
älskade och som hon ofrivilligt betraktade som en slags halfgud, var lika
beklagansvärd som hvilken slaf som helst, och detta palats, med sina
kolonner af numidisk marmor, icke mera värdt än en grushög. Men
till slut började dessa känslor, som hon ej förmådde jaga bort, att plåga
henne, hon ville sofva men kunde ej, pinad af oro.
Hon tänkte, att Lygia, hotad af så många faror och så mycken
ovisshet, icke heller kunde sofva, och slutligen vände hon sig till henne
för att tala om hennes flykt samma afton.
Men Lygia sof lugnt. Några ljusstrålar silade genom den icke
alldeles tillslutna gardinen in i det mörka rummet, och guldgula dammkorn
lekte i strimman. I ljuset af dessa strålar såg Acte hennes fina ansikte,
hvilande mot den bara armen, de slutna ögonen och munnen, som var
litet halföppen. Hon andades regelbundet, som man andas under en
lugn sömn.
»Hon sofver, hon kan sofva,» tänkte Acte. »Hon är ett barn ännu »
Men efter ett ögonblick kom hon ihåg, att detta barn hellre valde
att lly, än att blifva Vinicius’ älskade, hon föredrog brist framför skam,
ett irrande lif framför att komma till ett förnämt hus, till dräkter och
juveler, fester och musik af lutor och cittror.
»Hvarför?»
Och hon såg på Lygia, liksom för att finna svar i hennes sofvande
anlete. Hon såg den klara pannan, ögonbrynens lugna båge, de mörka
hårflätorna, läpparna litet åtskilda, den unga barmens höjning vid de
lugna andedragen, och hon tänkte åter:
»Hur olik mig!»
Lygia tycktes henne ett underverk, ett slags gudomlig vision, hundra
gånger vackrare än alla blommor, än alla statyer i palatset. Men det
fanns ingen afund i grekinnans hjärta. I stället greps hon af medlidande
vid tanken på alla de faror, som hotade Lygia. En viss moderskänsla
uppsteg hos henne. Lygia syntes henne icke endast vacker alt se på,
hon kände också varmt för henne och kysste hennes mörka hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
