Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 75 —
Men Lygia svarade stilla och med allt större sorgsenhet:
»Jag vill hellre fly till lygiernas land.»
»Lygia, vill du ej, att jag skall gå direkt till Vinicius, väcka
honom om han sofver, och säga honom, hvad jag sagt dig? Ja,
käraste vän, jag skall gå till honom och säga: ’Vinicius, det är en
konungadotter och den berömde Aulus’ kära barn. Om du älskar
henne, för henne tillbaka till Pomponia och tag henne som din hustru
från deras hus.’»
Men jungfrun svarade med en röst så låg, att Acte knappt
hörde den:
»Jag vill hellre fly till lygiernas land,» och två tårar glänste i
hennes sänkta ögonlock.
Men vidare samtal hejdades genom bullret af steg, och innan Acte
hunnit se hvem som kom, närmade sig Poppæa Sabina bänken med ett
följe af slafvinnor. Två af slafvinnorna höllo öfver henne knippor af
strutsfjädrar, fästa vid gyllene trådar, och fläktade henne sakta, på samma
gång skyddande henne från höstsolen, som brände het. Framför henne
gick en kvinna från Egypten, svart som ebenholz och med barmen
svällande af mjölk, och bar i sina armar ett barn, insvept i purpur, besatt
med guld. Acte och Lygia reste sig och trodde, alt Poppæa skulle gå
förbi bänken utan att gifva akt på någon af dem, men hon stannade
framför dem och sade:
»Acte, bjällrorna, du sände till dockan, voro illa fästade, barnet slet
af en och stack den i munnen, lyckligtvis såg Lilith det i tid.»
»Förlåt, gudalika,» svarade Acte i det hon lade armarna i kors
öfver bröstet och böjde sitt hufvud.
Poppæa såg på Lygia.
»Hvad är detta för en slafvinna?» frågade hon efter ett
ögonblicks tystnad.
»Hon är ej slafvinna, gudomliga kejsarinna, utan ett fosterbarn till
Pomponia Græcina och dotter till lygiernas konung, lämnad af honom
som gisslan till Rom.»
»Har hon kommit för att besöka dig?»
»Nej, kejsarinna. Hon bor i palatset sedan i förrgår.»
»Var hon på festen i går kväll?»
»Ja, kejsarinna.»
»På hvems befallning?»
»På kejsarens.»
Poppæa såg ännu mer uppmärksamt på Lygia, som stod med böjdt
hufvud, än lyftande sina ögon mot henne med nyfikenhet, än sänkande
dem. Ett skarpt veck lade sig plötsligt mellan Poppæas ögonbryn.
Svartsjuk om sin egen skönhet och makt, lefde hon i en ständig oro, att någon
gång en lycklig rival skulle störta henne, som hon hade störtat Octavia.
Därför väckte hvarje vackert ansikte i palatset hennes misstankar. Med
kritisk blick granskade bon hvarje del af Lygias gestalt, såg hvart drag
i hennes ansikte och förskräcktes. »Hon är helt enkelt en nymf,»
tänkte hon, »och Venus har varit hennes dagars upphof.» Plötsligt kom
något för henne, som hon aldrig tänkt på vid åsynen af någon annan
skönhet — att hon själf blifvit märkbart äldre. Sårad fåfänga skälfde
inom henne, hon greps af oro, och växlande farhågor flögo genom hennes
hjärna: »Kanske att Nero ej har sett henne, eller om han sett henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
