- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
76

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 7C —

genom smaragden, har han kanske ej uppskattat henne. Men hvad skulle
hända, om han mötte en sådan härlig uppenbarelse på dagen, i solljuset?
Och dessutom är hon ej slafvinna, hon är en konungadotter — en
barbarisk konung visserligen, men dock en konung. Odödliga gudar! Hon
är lika vacker som jag, men yngre.» Vecket mellan hennes ögonbryn
blef skarpare, och hennes ögon började glänsa med kall glans under de
guldgula ögonhåren.

»Har du talat med kejsaren?»

»Nej, kejsarinna.»

»Hvarför föredrager du att vara här hellre än i Aulus’ hus?»

»Jag har icke valt själf, härskarinna. Petronius öfvertalade kejsaren
att taga mig från Pomponia. Jag är här mot min vilja.»

»Och skulle du vilja återvända till Pomponia?»

Denna sista fråga gjorde Poppæa med vekare och mildare röst, och
ett plötsligt hopp fick insteg hos Lygia.

»Härskarinna,» sade hon och utsträckte sin hand mot henne,
»kejsaren lofvade att gifva mig till Vinicius som slafvinna, men
jag ber dig, lägg dig ut för mig och låt mig få återvända till
Pomponia!»

»Således had Petronius kejsaren att taga dig från Aulus och gifva
dig åt Vinicius?»

»Ja, härskarinna. Vinicius ämnar skicka efter mig i dag, men du
är god, haf medlidande med mig!» Hon böjde knä och gripande Poppæas
klädningsfåll väntade hon med klappande hjärta på hennes ord. Poppæa
såg ett ögonblick på henne, hennes ansikte lystes upp af ett elakt leende
och hon sade:

»Jag lofvar, att du denna dag skall blifva Vinicius’ slafvinna.»

Och hon gick, skön som en härlig uppenbarelse men satanisk.

Lygias ögon voro fyllda af tårar, men efter en stund fattade hon
Actes hand och sade:

»Låt oss gå tillbaka. Vi skola söka hjälpen endast där, hvarifrån
den kan komma.»

Och de återvände till atrium, där de stannade till aftonen. Då det
blifvit mörkt och slafvarna burit in vaxstaplar, som brunno med stora lågor,
voro de båda kvinnorna mycket bleka. Samtalet afstannade oupphörligt.
Bägge lyssnade efter om någon skulle komma. Lygia sade om och om
igen, att fastän hon sörjde öfver att lämna Acte, ville hon dock hellre,
att allt skulle ske i dag, då Ursus väntade på henne i mörkret. Men
hon andades allt hastigare och hårdare af sinnesrörelse. Acte samlade
feberaktigt ihop alla juveler, hon ägde och bönföll henne, i det hon
fäste dem i ett hörn af Lygias peplus, att icke tillbakavisa denna gåfva,
medlet till flykt. Stundom inträdde lång tystnad, full af hörselvillor. Det
tycktes båda, att de än hörde en hviskning bakom gardinen, än det
aflägsna ljudet af ett barns gråt, än en hunds skällande.

Plötsligt rördes gardinen ljudlöst, och en högrest, mörk man,
med koppärrigt ansikte, trädde in som en ande i atrium. Lygia
kände genast igen Atacinus, en af Vinicius’ frigifne, som hade besökt
Aulus’ hus.

Acte gaf till ett utrop, men Atacinus böjde sig djupt och sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free