Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 85 —
och det tycktes honom att något oerhördt hade händt, något som ropade
till gudomliga och mänskliga lagar om hämnd.
Men främst af allt var han ur stånd att försona sig med sitt öde
på den grund, att han aldrig i sitt lif så åtrått något som Lygia. Han
kunde ej lefva utan henne. Han visste ej hvad han skulle göra utan
henne i morgon, hur han skulle kunna öfverlefva de följande dagarna.
Ibland fattades han af ett raseri, som närmade sig vanvett. Han ville
ha henne, slå henne, draga henne i håret till cubiculum och håna henne.
Så fick åter en våldsam längtan makt öfver honom, han längtade efter
hennes röst, hennes gestalt, hennes ögon, och han kände, att han vore
redo att ligga för hennes fötter. Han ropade på henne, bet på sina
fingrar, omfattade sitt hufvud med händerna. Han försökte med all
makt att lugnt tänka på att söka efter henne — men han kunde ej.
Tusen utvägar och medel flögo genom hans hjärna, men den ena var
galnare än den andra. Till sist slog honom den tanken, att ingen annan
hade kunnat taga henne än Aulus, att i hvarje fall Aulus måste veta
hvar hon fanns dold.
Otn de ej ville afstå henne åt honom och de ej fruktade hans hot,
skulle han gå till kejsaren, anklaga den gamle fältherren för ohörsamhet
och erhålla en dödsdom öfver honom, men innan dess skall han aftvinga
dem en bekännelse om hvar Lygia är. Om de utlämna henne, till och
med frivilligt, är han hämnad. De hade visserligen tagit emot honom
i sitt hus och vårdat honom — men det betydde ingenting. Med denna
enda orättvisa hade de fritagit honom från all tacksamhetsskuld. Och
han gladde sig åt Pomponia Græcinas förtviflan, då centurionen skulle
framföra den gamle Aulus’ dödsdom. Han var så godt som säker på att
få den. Petronius skulle hjälpa honom. Och för resten nekade aldrig
kejsaren sina närmaste vänner något, så vida icke personlig motvilja
eller egna önskningar dikterade ett afslag.
Plötsligt upphörde nästan hans hjärta att slå vid en förfärlig tanke:
»Om kejsaren själf hade tagit Lygia?»
Alla visste, att Nero sökte rekreation för sina slappade nerver i
nattliga attacker. Till och med Petronius tog del i dessa nöjen. Deras
hufvudsakliga mål var att fånga kvinnor och skaka dem i soldatfiltar
tills de svimmade. Till och med Nero själf kallade ibland dessa utflykter
för »pärlfiske», tv det hände, att de längst bort i kvarter, där det bodde
en talrik och utfattig befolkning, funno en riktig pärla af ungdom och
skönhet. Och då sändes hon antingen till palatset eller till en af
kejsarens tallösa villor, eller afstod han henne åt någon af sina bästa
vänner. Så måtte det också ha gått med Lygia. Kejsaren hade sett
henne under festen, och Vinicius tviflade ej ett ögonblick på, att hon
måste ha synts honom vara den vackraste kvinna, han hittills skådat.
Hur kunde det vara på annat sätt! Lygia hade visserligen varit i Neros
eget hus på palatinska kullen, och han kunde öppet ha behållit henne.
Men, som Petronius så riktigt sade, kejsaren hade ej mod i fråga om
brott, och trots makt att handla öppet föredrog han att handla i
hemlighet. Denna gång kunde också fruktan för Poppæa förmå honom att
vilja dölja sitt förehafvande. Den unge krigaren kom nu att tänka på,
att Aulus kanske ej skulle ha vågat föra bort en jungfru, som gifvits
honom, Vinicius, af kejsaren. Hvem kunde för öfrigt ha vågat? Kunde
det vara den där jättelike, blåögde lygiern, som hade haft mod att gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
