Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 98 —
Hon lyfte sina blå, tårfyllda ögon mot honom och svarade så lågt
att han knappt kunde höra det:
»Ja, herre.»
Och med dessa ögon, med sitt guldgula hår tillbakakastadt, med
fruktan och hopp i sitt ansikte, var hon så vacker, hon såg så bedjande
på honom, att Petronius, som i sin egenskap af filosof hade förkunnat
kärlekens makt, och som nedlade sin hyllning inför all skönhet, kände
en viss medkänsla för henne.
»Hvem af dessa älskar du?» frågade ban och gjorde ett tecken med
hufvudet åt slafvarnas sida.
Han fick intet svar på sin fråga. Eunice böjde sitt hufvud och
förblef orörlig.
Petronius såg på slafvarna, bland hvilka funnos vackra och ståtliga
ynglingar. Han kunde ej läsa något i deras ansikten, tvärt om logo de
på ett besynnerligt sätt. Han såg ett ögonblick på Eunice, där hon låg
på knä framför honom, och gick så tigande in i triclinium.
Efter att ha ätit gaf han befallning att blifva förd till palatset och
sedan till Chrysothemis, hvarest han stannade till sent på aftonen, men
då ban kom tillbaka, lät han kalla Tiresias.
»Blef Eunice piskad?» frågade han.
»Ja, herre. Du ville dock ej att huden skulle såras.»
»Gaf jag ingen annan befallning angående henne?»
»Nej, herre,» svarade dörrvaktaren oroligt.
»Det är bra. Hvilken af slafvarna älskar hon?»
»Ingen, herre.»
»Hvad vet du om henne?»
Tiresias talade med en något osäker röst.
»På natten lämnar Eunice aldrig det sofrum lion bebor tillsammans
med den gamla Acrisiona och Iflda. Sedan du är klädd, går hon aldrig
till badrummen. De andra göra narr af henne och kalla henne Diana.»
»Nog,» sade Petronius, »min släkting, Vinicius, åt hvilken jag erbjöd
henne i dag, mottog henne ej, och då får hon stanna i huset. Du
kan gå.»
»Får jag tala mer om Eunice, herre?»
»Jag har befallt dig säga hvad du vet.»
»Hela tjänstepersonalen talar om jungfruns flykt, hon, som skulle
vistas hos den ädle Vinicius. Sedan du gått ut, kom Eunice till mig
och sade, att hon kände en man, som kunde finna henne.»
»Å! Hvad slags människa är det?»
»Jag vet icke, herre. Men jag tänkte, att jag borde underrätta dig
om detta.»
»Det är bra. Låt honom i morgon komma hit och vänta här på
tribunens ankomst; du skall å mina vägnar bedja denne att uppsöka
mig här.»
Dörrvaktaren bugade sig och gick. Men Petronius började fundera
öfver Eunice. Först tycktes det honom klart, att den unga slafvinnan
önskade, att Vinicius måtte finna Lygia, endast medan hon då slapp
komma till honom. Men sedan kom det för honom, att den, som Eunice
ville skjuta fram, måste vara hennes älskare, och ett ögonblick var denna
tanke honom motbjudande. Det var visserligen lätt att få veta sanningen,
ty det behöfdes endast att kalla Eunice. Men det var sent, och Petronius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
