Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 115 —
sin älskade son, men hans herre, en viss Pausa, hade tagit pengarna,
men behållit sonen i slafveri. Och så gråter jag,’ sade den gamle,
’emedan jag arme syndare icke kan tillbakahålla mina tårar, fastän jag
säger till mig själf: ske Guds vilje!’ Då fuktade jag mitt finger i vattnet
och ritade en fisk för honom. På det svarade han: ’Mitt hopp står
äfven till Kristus’. Jag frågade honom: ’Är du min trosförvant i detta
tecken?’ —’Ja’, sade han, och frid vare med dig.’
Jag började fråga ut honom, och den hederliga själen sade mig allt
hvad jag ville veta. Hans herre, denne Pausa, är själf en som frigifvits
af den store Pausa. Han för sten på Tibern till Rom, hvarest slafvar
och hyrdt folk lossar dem från båtarna och för dem till byggningar
under natten, för att ej hindra trafiken om dagen. Rland dessa
människor arbeta många kristna, och äfven hans son, och då arbetet är för
tungt för hans krafter, ville fadern köpa honom fri. Men Pausa
föredrog att behålla både sonen och penningarna.
Då ban berättade mig detta, började han återigen gråta, och jag
blandade mina tårar med hans — jag fick så lätt att gråta, emedan jag
har ett så vekt hjärta och emedan jag har ondt i mina fötter af för
mycket gående. Jag började också klaga öfver, att jag, eftersom jag
kommit från Neapel för några dagar sedan, ej kände någon af mina
trosbröder och ej visste hvar de samlades till bön. Han undrade öfver
att de kristna i Neapel ej gifvit mig några bref till sina bröder i Rom,
men jag förklarade, alt de blifvit stulna från mig på vägen. Då bad
ban mig komma till floden om natten, så skulle han göra mig bekant
med bröder, som skulle föra mig till bönhus och till de äldste, som
leda den kristna församlingen. Då jag hörde detta, blef jag så glad,
alt jag gaf honom den summa han behöfde för att friköpa sin son, i
hopp att den ädle Vinicius skulle tvåfaldt återgälda mig den.»
»Chilo,» inföll Petronius, »i din berättelse synes lögnen på
sanningens yta, som oljan flyter ofvanpå vattnet. Du har medfört viktiga
underrättelser, det förnekar jag icke. Jag medgifver också att vi kommit
en god bit på väg i sökandet af Lygia, men blanda inte upp dina
nyheter med lögner. Hvad är namnet på den gamle, af hvilken du fick
veta, att de kristna känna igen hvarandra genom fisktecknet?»
»Euricius. En fattig, olycklig gubbe! Han påminde mig 0111 Glaucus,
som jag försvarade mot mördare, och han rörde mig mest därigenom.»
»Jag tror, att du upptäckt honom och att du kommer att draga
nytta af honom, men du har ej gifvit honom några penningar.»
»Men jag hjälpte honom att lyfta upp ämbaret och talade om hans
son med det största deltagande. Ja, herre, hvad kan döljas inför din
genomträngande blick? Jag erkänner, att jag ej gaf honom några
penningar, eller rättare sagdt, att jag gaf honom, men endast i andanom,
hvilket borde ha varit nog för honom, om han varit en verklig filosof.
Jag gaf honom, emedan jag märkte att det var nödvändigt och nyttigt,
ty betänk, herre, hur denna handling genast vunnit alla de kristna för
mig, gifvit mig tillträde till dem och väckt deras förtroende.»
»Ja visst,» sade Petronius, »och det var din plikt att göra detta.»
»Af denna orsak har jag kommit för alt få medel att göra det »
Petronius vände sig till Vinicius:
»Gif befallning att man räknar upp åt honom fem tusen sestertier,
men i andanom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
