- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
120

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 120 —

han sin hälsa och nästan sitt utseende. Han blef en grym och
besynnerlig husbonde. Hans slafvar, till och med hans frigifne, närmade
sig honom darrande, och när straff föllo på dem utan orsak — straff,
lika obarmhärtiga som orättvisa — började de hata honom i hemlighet.
Han kände detta, kände sin egen ensamhet och tog en desto större
hämnd på dem. Endast i fråga om Chilo höll han sin våldsamhet
tillbaka, då han fruktade, att Chilo annars kunde upphöra med sitt sökande.
Greken märkte detta, började få öfvertag öfver honom och blef mer och
mer fordrande. Under första tiden försäkrade han Vinicius vid hvarje
besök, att saken framskred snabbt, men nu började han göra
svårigheter och dolde icke, fastän han dock svarade för att det skulle lyckas,
alt de ännu måste hålla på en lång tid.

Slutligen kom han, efter långa dagar af väntan, med ett ansikte så
dystert, att den unge mannen blef helt blek vid hans åsyn och knappt
hade styrka att fråga:

»Ar hon icke bland de kristna?»

»Jo, herre,» svarade Chilo, »men jag fann äfven Glaucus där.»

»Hvad talar du om, och hvem är Glaucus?»

»Du har visst glömt, herre, den gamle mannen,jag hade i sällskap
från Neapel till Rom, och för hvilkens försvar jag miste två fingrar —
en förlust, som gör, att jag ej kan skrifva. Röfvarna, som förde bort
hans husfru och dotter, stucko honom med knif. Jag lämnade honom
döende på ett härbärge i Minturna, och begrät honom länge. Ack, nu
har jag blifvit öfvertygad om, att han lefver ännu, och hör till den
kristna församlingen i Rom.»

Vinicius förstod ej annat, än att Claucus var dem ett hinder vid
upptäckandet af Lygia. Han tillbakahöll sin växande vrede och sade:

»Om du försvarade honom, skulle han väl vara tacksam mot dig
och hjälpa dig.»

»Ack, käre herre, icke ens gudarna äro alltid tacksamma, hurudana
skola då icke människorna vara! Visst borde han vara tacksam. Men
olyckligtvis är han gammal, hans minne är förslöadt och förmörkadt af
ålder och missräkningar. Af denna orsak är han icke endast icke
tacksam mot mig, utan efter hvad jag hört af hans trosbröder, anklagar
ban mig för att hafva handlat i samförstånd med röfvarna och säger,
att jag är orsaken till hans olyckor. Det är belåningen för mina två
fingrar.»

»Usling! Jag är säker på att det är som han säger,» svarade
Vinicius.

»Då vet du mer än han, herre, ty han bara förmodar att så är,
hvilket dock icke skulle hindra honom från att sammankalla de kristna
och grymt hämnas på mig. Han skulle utan tvifvel ha gjort det och
de andra lika säkert hjälpt honom. Men som väl är, känner han ej
mitt namn, och i bönhuset, där jag såg honom, lade han ej märke till
mig. Jag kände dock genast igen honom och hade i första ögonblicket
lust att kasta mig om hans hals. Men min vishet och min vana att
öfvertänka hvart steg jag tar, höll mig tillbaka. Därför frågade jag först
litet om honom, då vi gingo ut, och de, som kände honom, svarade
att ban var den man, som blifvit bedragen af sin kamrat på väg från
Neapel. Annars skulle jag aldrig ha fått veta, att han spridt ut en
sådan historia.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free