Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 126 —
»Ja, af hela min själ,» sade arbetaren.
»Och dina bröder och systrar och alla dem, som sagt dig sanningen
och tron i Kristus?»
»Äfven dem, fader.»
»Frid vare med dig!»
»Och med dig, fader!»
Det blef åter tyst, men på afstånd gnisslade kvarnstenarna, och
floden sorlade nedanför de två männen.
Chilo såg in i det klara månskenet, och med låg, undertryckt
stämma började han tala om Kristi död. Han tycktes icke vända sig
till Urban, utan han återupprepade liksom för sig själf hans död, det
lät som någon hemlighet, han anförtrodde den sofvande staden. Det låg
något rörande i hans berättelse, och den gjorde ett starkt intryck på
Urban. Han grät. Och då Chilo började ropa och klaga, att vid
frälsarens lidanden det ej funnits någon att försvara honom, om icke från
korsfästelse, så från skymf från soldater och judar, då knötos barbarens
väldiga näfvar af medlidande och undertryckt raseri. Döden endast
upprörde honom, men vid tanken på denna hop, som smädade Kristus
då han var fastnaglad vid korset, blef hans enkla själ uppfylld af vrede,
och en vild lust att hämnas fattade honom.
»Urban, vet du, hvem Judas var?» frågade Chilo hastigt.
»Jag vet, jag vet — men han hängde sig!» ropade arbetaren.
Och i hans röst låg ett slags smärta öfver att förrädaren hade
gifvit sig själf straff och att Judas ej kunde falla i hans händer.
»Men om denne Judas ej själf dräpt sig, och om några kristna
mötte honom till lands eller sjöss, skulle det ej vara dessa kristnas plikt
att hämnas frälsarens lidanden, blod och död?»
»Hvem skulle icke hämnas, fader?»
»Frid vare med dig, Lammets trofaste tjänare! Vi skola förlåta
oförrätter, vi lidit själfva, men hvem har rätt att förlåta en oförrätt,
som skett mot Gud? Men så som ormen aflar ormar, som ondska
föder ondska, och förräderi föder förräderi, så har en ny förrädare
kommit af Judas’ gift. Och som han utlämnade frälsaren till judar och
romerska soldater, så ämnar den man, som lefver här ibland oss, gifva
Kristi får åt vargarna. Och om ingen omintetgör förräderiet, om ingen
i tid krossar ormens hufvud, väntar oss alla undergång, och med oss
skall Lammets ära förgås!»
Arbetaren såg med stor oro på Chilo, som om han ej förstått hvad
han hört. Men greken betäckte hufvudet med en flik af sin mantel och
upprepade med en röst, som tycktes komma från jordens inre:
»Ve eder, den sanne Gudens tjänare! Ve eder, kristna män och
kristna kvinnor!»
Och åter blef det tyst, åter hördes endast kvarnstenarnas
gnisslande, arbetarnas döfva sång och flodens brus.
»Fader,» frågade Urban slutligen, »hvad slags förrädare är han?»
Chilo sänkte hufvudet.
»En son af Judas, en son af hans gift, en man, som föregifver sig
vara kristen och går till de kristnas bönhus endast för att anklaga våra
bröder för kejsaren — i det han förklarar, att de ej vilja anse kejsaren
som gud, att de förgifta brunnar, mörda barn och vilja förstöra staden,
så att ej sten blir kvar på sten. Se! Snart gifves befallning åt pretori-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
