Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 153 —
kejsarens hela hof och hela Rom idkade. Hvarje annan kvinna han
kände kunde blifva hans, men denna kristna jungfru skulle endast blifva
ett offer.
Då han tänkte på detta, kände han vrede och en brännande smärta
öfver att hans vrede var maktlös. Det syntes honom ganska lätt att
bortföra Lygia, men han kände sig viss om, att gent emot hennes
religion var han själf tned all sin styrka ingenting, hans makt var intet,
genom den kunde han intet göra. Denne romerske soldattribun, som
var öfvertygad om att svärdet och knytnäfven, som hittills besegrat
världen, skulle fortfara att göra det, såg för första gången att bakom
denna makt måste det finnas något annat, och han frågade sig förundrad,
hvad det var. Han fann intet bestämdt svar, genom hans hufvud flög
synen af gralhvalfvet, församlingen och Lygia, som lyssnade af hela sin
själ på den gamle, då han berättade om lidandet, döden och
uppståndelsen af denne gud, som frälsat världen och lofvat den lycka på andra
stranden af Styx.
Vinicius väcktes ur sitt grubbel af Chilo, som började klaga öfver
sitt öde. Han hade gått in på att finna Lygia, som han sökt med fara
för sitt lif, och han hade fått reda på henne. Men hvad begärde de
nu? Hade han lofvat att föra bort henne? Hvem kunde begära något
sådant af en krympling som ban, beröfvad två fingrar, en åldring, som
älskade betraktelser, vetenskap och dygd? Hvad skulle hända, om en
man af så hög värdighet som Vinicius skulle träffas af någon olycka,
då han förde bort jungfrun? Visserligen äro gudarna förpliktade att
vaka öfver sina skyddslingar — men har det icke händt mer än en
gång, att gudarna varit sysselsatta med spel och förnöjelser i stället för
att gifva akt pà hvad som hände ute i världen? Lyckan har förbundna
ögon, som man väl visste, och ser icke ens vid dagsljus, hur skulle det
då gå om natten? Tänk om något hände — om den där lygiska
björnen kastade en kvarnsten på den ädle Vinicius, eller ändå värre, en
vattentunna — hvem kunde då svara för att icke tadel skulle falla öfver
den olycklige Chilo i stället för belöning? Han, den stackars lärde,
hade fäst sig vid Vinicius som Aristoteles vid Alexander af Macedonien.
Om den ädle herren åtminstone ville gifva honom den där börsen, han
stoppat i sin gördel, innan de gingo hemifrån, det skulle alltid kunna
blifva något att skaffa hjälp för, om de behöfde det, eller att besticka
de kristna med. Hvarför icke lyssna till en gammal mans råd, dikterade
af erfarenhet och skarpsinne?
Vinicius tog börsen ur gördeln och kastade den åt Chilo.
»Där har du! Tig nu.»
Greken, kände att den var ovanligt tung och återvann sitt mod.
»Mitt hela hopp,» sade han, »står till, att Hercules eller Theseus
utförde dåd, som voro ändå svårare, och hvad är min käre vän Croton
om icke en Hercules? Dig, ädle herre, vill jag icke kalla en halfgud,
tv du är en verklig gud, och i framtiden glömmer du nog icke en
stackars fattig tjänare, hvilkens behof man emellanåt måste sörja för,
ty en gång fördjupad i sina böcker, tänker han ej på annat. Några
tunnland jord till en liten trädgård och ett litet hus, med den minsta
lilla pelargång, ty svalka om sommaren anstår en sådan gifvare. Jag
skall emellertid beundra dina hjältedåd på afstånd och bedja Jupiter
20. — Frän Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
