- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
155

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 155 —

stad griper omkring sig till allt flera hus, så fattade också denna lära
nya själar hvar dag. Detta slog honom äfven med afseende på Lygia,
ty han var öfvertygad, alt om hon velat fly från staden, skulle det
funnits vakter som varit villiga att underlätta hennes flykt, och han tackade
gudarna att så ej skett.

Då de kommit in på mera trafikerade platser, började de kristna
skingra sig. De måste därför följa Lygia på längre afstånd och
försiktigare, för att ej väcka uppmärksamhet. Chilo började klaga öfver
sår och smärtor i benen och kom allt längre efter. Vinicius sade
ingenting härom, då han ansåg, att de ej kunde hafva någon nytta af den
fege och oduglige greken. Han skulle ha tillåtit Chilo att gå sin väg,
om denne velat, men den ärevördige lärde återhölls af en viss
försiktighet. Det var tydligt, att han var nyliken, eftersom han linkade efter
och ibland närmade sig med sina råd, och det ehuru den gamle
mannen, som följde aposteln, kunde ha varit Glaucus, om han varit något
längre till växten.

De fingo gå en god stund, innan de uppnådde Trans-Tiber, och
solen var nästan uppe, då den grupp skingrades, som omgaf Lygia.
Aposteln, en gammal kvinna och en gosse gingo uppåt floden. Den
gamle mannen i deras sällskap, Ursus och Lygia gingo in i en smal
gata, följde denna omkring hundra alnar och försvunno så in i ett hus,
hvarest det fanns två bodar, en för olivförsäljning och en för fjäderfä.

Chilo, som kom ett stycke efter Vinicius och Croton, stannade
plötsligen som fastnaglad vid marken, tryckte sig upp emot muren och
hviskade åt dem att vända.

De gjorde så, ty de måste rådslå.

»Chilo,» sade Vinicius, »gå och se efter om huset har någon annan
ingång!»

Chilo sprang så snabbt, som om han haft Mercurii vingar vid
fotlederna, ehuru han klagat öfver sårnader på fötterna, och återkom strax.

»Nej,» sade han, »det finns endast en ingång.»

Sedan knäppte han ihop sina händer och sade:

»Jag bönfaller dig, herre, vid Jupiter, Apollo, Vesta, Cybele, Isis,
Osiris, Mithra, Baal, och alla gudar i Österlandet och Västerlandet, att
uppge denna plan. Hör på mig . . .»

Men han tvärtystnade, ty han märkte, att Vinicius’ ansikte var blekt
af sinnesrörelse, och att hans ögon gnistrade som på en varg. Det var
nog att se på honom för att förstå, att nu ingenting i världen skulle
kunna hindra honom från företaget. Croton drog in luft i sina väldiga
lungor och vaggade sin outvecklade skalle från den ena sidan till den
andra, som björnar göra, när de äro inspärrade i burar, men på hans
ansikte syntes ej den minsta fruktan.

»Jag går in först,» sade han.

»Du skall gå efter mig,» svarade Vinicius befallande.

Och båda två försvunno i den mörka ingången.

Chilo skyndade till hörnet af närmaste gränd och väntade där på
hvad som komma skulle.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free