- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
159

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 159 —

med några cypresser, myrtenträd och ett litet hus vid den fönsterlösa
väggen af en stenbyggnad.

Båda förstodo genast, att detta var en gynnsam omständighet för
dem. På gården skulle alla hyresgästerna ha samlats, men det lilla
husets afskildhet underlättade företaget. De skulle hastigt röja ur vägen
försvararen, det vill säga Ursus, och skulle lika snabbt uppnå gatan
med den tillfångatagna Lygia, och väl komna dit, kunde de reda sig.
Det var ej troligt att någon skulle anfalla dem, och om så vore, skulle
de svara, att det var en gisslan, som Hytt från kejsaren, Vinicius skulle
förklara sig för vakterna och få deras hjälp.

Ursus ämnade just stiga in i det lilla huset, då ljudet af steg
tilldrog sig hans uppmärksamhet. Han stannade. Då han fick se de två
männen, ställde han sitt såll på balustraden och vände sig till dem.

»Hvem söka ni här?» frågade han.

»Dig,» svarade Vinicius.

Och med låg stämma sade han hastigt åt Croton:

»Döda honom!»

Croton kastade sig ögonblickligen öfver Ursus sora en tiger, och
innan lygiern ens hunnit känna igen sina fiender, hade Croton gripit
om honom med sina armar af stål.

Vinicius litade för mycket på Crotons öfvernaturliga styrka för att
bry sig om att afvakta slutet af kampen. Han skyndade till husets dörr,
knuffade upp den och befann sig i ett litet rum, mörkt, men ändock något
upplyst af en eld, som brann på härden. Flammor från elden föllo på
Lygias ansikte. En annan person satt äfven vid elden, den gamle som
åtföljt den unga flickan på vägen från Ostranium.

Vinicius störtade in så plötsligt, att innan Lygia känt igen honom,
hade han tagit henne om lifvet, lyft upp henne och skyndat mot dörren
igen. Den gamle ställde sig visserligen i vägen, men tryckande Lygia
fast intill sig med ena armen, knuffade Vinicius med den andra undan
honom. Vinicius hätta föll af honom, och vid åsynen af detta ansikte,
som hon kände igen och som nu var förfärligt att se, isades Lygias
blod af fruktan, och orden dogo bort. Hon ville ropa på hjälp, men
kunde ej. Det var också förgäfves, som hon grep tag i dörren för att
göra motstånd. Hon hindrades från att svimma endast af den förfärliga
syn, som mötte henne, då Vinicius störtade ut i trädgården.

Ursus höll i sina armar en man, som var fullständigt böjd bakåt,
med hängande hufvud och munnen full af blod. Då han fick se dem,
slog han till hufvudet än en gång med sin knutna hand och rusade
mot Vinicius som ett rasande vilddjur.

»Dödens,» tänkte den unge patriciern.

Så hörde han liksom i en dröm ett rop af Lygia:

»Döda icke!»

Han kände sig liksom träffas af ett åskslag, släppte Lygia, så gick
allt rundt för honom, och dagens ljus dog bort för hans ögon.

Men Chilo väntade bakom hörnet med nyfikenhet och fruktan på
hvad som skulle hända. Om de lyckades i att taga Lygia, skulle han
få det bra hos Vinicius. Han fruktade icke längre Urban, ty han var
viss om att Croton skulle döda honom. Han räknade ut, alt om det
skulle bli folksamling på gatorna, som ännu voro tomma — om kristna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free