Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 169 —
för hans förföljelser, böja honom, vinna honom åt kristendomen, rädda
honom. Nu var ögonblicket kommet, nu hade hennes böner blifvit hörda.
Hon närmade sig Crispus med ett förklaradt uttryck i sitt ansikte,
och sade till honom, som om en annan röst talat genom henne:
»Låt honom få stanna hos oss, Crispus, och vi skola blifva hos
honom, tills Kristus gifver honom hälsan åter.»
Den gamle presbytern såg hennes exalterade sinnesstämning, och
då ban var van att i allt se Guds ingifvelse, anade han att en högre
makt talade genom henne, och med fruktan i hjärtat böjde han sitt gråa
hufvud, och sade:
»Det må ske som du säger.»
Den villiga lydnad, som Crispus visade, gjorde ett djupt intryck på
Vinicius, som icke ett ögonblick tagit sina blickar från Lygia. Det
tycktes honom, att Lygia var ibland de kristna ett slags sibylla eller
prästinna, som de omgåfvo med lydnad och vördnad. Han själf hängaf
sig åt denna vördnad. Till hans kärlek kom nu en bäfvan, inför hvilken
kärleken blef till något nästan oförsvnt. Men han kunde ej göra sig
förtrogen med dessa nya tankar: att det icke var hon, som berodde af
hans vilja, utan han af hennes, att han låg sjuk och svag, att ban
upphört att blifva en angripande, besegrande styrka, att han var som ett
hjälplöst barn i hennes våld.
För hans stolta, härsklystna sinne skulle ett sådant förhållande till
någon annan varit förödmjukande, men nu kände ban sig icke endast
fri från denna förnimmelse, utan han var tacksam mot henne som mot
en härskarinna. Detta var nya erfarenheter för honom, hvilka ban ej
vetat om dagen förut och som skulle ha förvånat honom till och med
nu, om han klart hade kunnat göra sig reda för dem. Men han undrade
icke nu, hvarför det var så, ban endast var lycklig öfver alt få stanna.
Han ville tacka henne under inflytande af en känsla, som var så
helt och hållet obekant för honom, att han ej visste hvad han skulle
gifva den för namn; det var helt enkelt ödmjukhet. Hans sinnesrörelse
hade så utmattat honom, att han ej kunde tala, han tackade henne med
en blick, som glänste af fröjd öfver att han fick vara i hennes närhet,
skulle få se henne i morgon, dagen därpå, kanske under en lång tid.
Denna glädje grumlades endast af fruktan, att han kunde förlora hvad
han vunnit. Så stor var denna fruktan, att då Lygia räckte honom
vatten och han greps af lust att fatta hennes hand, vågade han ej göra
det. Han vågade ej! — Han, Vinicius, som på Neros fest kysste henne
mol hennes vilja, han som efter hennfes flykt lofvat sig, att hon till
straff skulle bli släpad vid håret till cubiculum, eller att hon skulle piskas!
22. — Frun Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
