- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
170

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 170 —

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.

Emellertid beslöto de att sända Ursus efter Chilo. Vinicius, som
förr ofta sändt slafvar till Chilos bostad, fastän förgäfves, beskref noga
för lygiern, hvar han bodde. Så skref han några ord på en tafla och
sade till Crispus:

»Jag sänder med några skrifna ord, ty Chilo är misstänksam och
slug. Ofta, när jag kallade honom, lät ban svara, att han icke var
hemma; han gjorde alltid så, då han hade dåliga nyheter och var rädd
för min vrede.»

»Om jag hittar honom, skall jag ha honom med mig med eller mot
hans vilja,» sade Ursus. Därpå tog han sin mantel och skyndade ut.

Alt söka upp någon i Rom var icke lätt, äfven med noggrannaste
anvisningar, men nu liksom drefs Ursus af ett slags jägareinstinkt och
hade äfven hjälp af sin stora kännedom om staden. Och snart var han
framme vid Chilos boning.

Men han kände ej igen denne. Han hade endast sett honom en
gång förut i sitt lif, och det hade dessutom varit på natten. För öfrigt
var den upphöjde och förtroendeingifvande gamle, som öfvertalat honom
att mörda Glaucus, så olik den af skräck alldeles dubbelvikte greken,
att ingen kunde misstänka dem för att vara samma person. Då Chilo
märkte, att Ursus såg på honom som på en fullständig främling, återfick
han sitt mod. Och åsynen af skriftaflan, som Vinicius skickat med,
lugnade honom ändå mer. Han var åtminstone ej rädd för något
bakhåll. För öfrigt var han säker på, att de kristna icke dödat Vinicius,
de skulle icke ha vågat bära hand på en så allmänt känd man.

»Och Vinicius kommer att beskydda mig, om jag råkar i fara,»
tänkte han; »naturligtvis har han ej sändt efter mig för att prisgifva
mig åt döden.»

Han samlade därför sitt mod och sade:

»Min gode man, har icke min vän, den ädle Vinicius, sändt med
en bärstol? Mina fötter äro svuflna, jag kan icke gå så långt.»

»Nej, det har han inte,» svarade Ursus, »vi skola gå till fots.»

»Men om jag vägrar alt göra det?»

»Gör icke det, du skall gå!»

»Ja, men jag gör det endast af fri vilja. Ingen kan tvinga mig, jag
är en fri man och en vän till stadens prefekt. Jag är en lärd och
därigenom har jag medel att behärska andra, och jag kan förvandla folk
till träd och vilda djur. Men jag går, jag går! Jag skall bara sätta på
mig en varmare mantel och en hätta, annars skulle slafvarna i
kvarteret känna igen mig och hejda mig vid hvart steg för att kyssa mina
händer.»

Han satte således på sig en annan mantel och en vid gallisk mössa,
så att Ursus ej skulle känna igen hans drag vid klarare ljus.

»Hvart för du mig?» frågade han under vägen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free