Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 172 —
döma mord och söka förmå Ursus att svärja eden. Han frågade också
efter Vinicius, men lygiern svarade ovilligt och upprepade, att Vinicius
själf skulle säga honom hvad han borde få veta. Samtalande på detta
sätt, hade de snart tillryggalagt vägen mellan Chilos bostad ocli
Trans-Tiber och befunno sig framför huset. Chilos hjärta började åter slå
häftigt. I sin rädsla tyckte han också, att Ursus såg på honom med
blickar, som ville han sluka honom.
»Det är en klen tröst för mig,» sade ban för sig själf, »om han
dödar mig mot sin vilja. Jag skulle i alla händelser föredraga, att ban
och alla lvgier med honom träffades af förlamning — låt det ske så, o,
Zeus, om du kan!»
Försjunken i sådana betraktelser svepte han manteln tätare omkring
sig, upprepande att han fruktade kölden. Då de gått igenom gården
och befunno sig i gången, som ledde till trädgården framför det lilla
huset, stannade han plötsligt och sade:
»Låt mig hämta andan, annars kan jag inte tala och gifva Vinicius
visa råd?»
Fastän han sagt sig själf, att ingen fara hotade honom, darrade ban
vid tanken på att han nu var ibland de hemlighetsfulla människor, ban
sett i Ostranium.
Emellertid hörde de sång från det lilla huset.
»Hvad är det?» frågade Chilo.
»Du säger att du är kristen och vet inte, att det ibland oss är vana
att ära vår frälsare med sång efter hvart mål,» svarade Ursus. »Miriam
och hennes son måtte ha kommit tillbaka, och kanske aposteln är med
dem, ty han besöker änkan och Crispus hvar dag.»
»För mig direkt till Vincius!»
»Vinicius är i samma rum som de andra, ty det är det enda rum
vi ha. De andra äro mycket små, där sofva vi endast. Kom in här!»
De trädde in. Det var ganska mörkt i rummet, aftonen var mulen
och kall, lågorna från några lampor förmådde ej skingra mörkret.
Vinicius snarare gissade än såg att denne väl inhöljde gestalt var Chilo.
Chilo såg bädden i ett hörn af rummet och Vinicius i den och gick
rakt fram till honom utan att se på de andra, liksom i känsla af att
det vore säkrast nära Vinicius.
»A, herre, hvarför lyssnade du ej till mina råd?» utropade han med
sammanknäppta händer.
»Tyst!» sade Vinicius, »och hör på!»
Han såg Chilo skarpt in i ögonen och talade långsamt och med
eftertryck som för att betona att greken skulle förstå hvart ord som en
befallning och för alltid behålla den i minnet.
»Croton kastade sig öfver mig för att råna mig, förstår du? Jag
dödade honom då, och dessa människor skötte såren, som jag fick i
kampen.»
Chilo förstod ögonblickligen att om Vinicius talade så, måste del
vara till följd af någon öfverenskommelse med de kristna och att han
ville bli trodd. Han läste detta äfven i Vinicius’ ansikte, och utan att
visa tvifvel eller !örvåning lyfte han blicken mot höjden och utropade:
»Hvilken trolös skurk! Men jag varnade dig, herre, för att lita på
honom, min lärdomar studsade från hans hufvud som ärtor från en
mur. I hela Hades finns det icke plågor nog för honom. Den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
