Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 174 —
grekens förhållanden och dels emedan hans hjärta ej visste hvad
medlidande ville säga.
»Begraf honom i trädgården! Någon annan kan taga hand om
brefvet,» sade han.
Det tycktes Chilo, att han hörde sin dödsdom. Han skakade där
ban fasthölls af Ursus’ fruktansvärda händer, hans ögon voro fyllda med
tårar af rädsla.
»Vid er Gud, haf förbarmande!» ropade han. »Jag är kristen! Pax
vobiscum! Jag är kristen, om ni ej tro mig, så döp mig om igen, döp
mig två, tio gångerl Låt mig tala, gör mig till slaf! Döda mig icke I
Nåd!»
Hans röst, kväfd af ångest, blef allt svagare och svagare, då aposteln
Petrus reste sig. För ett ögonblick darrade hans hvita hufvud och
ögonen voro slutna. Men så såg han upp och talade i den djupa
tystnaden:
»Frälsaren sade till oss: ’Om din broder har syndat mot dig,
tillrättavisa honom, men om han ångrar, så förlåt honom! Och om han
brutit mot dig sju gånger på dagen och vändt sig mot dig sju gånger,
sägande: Haf förbarmande! så förlåt honom.’»
Det uppstod en ännu djupare tystnad. Glaucus stod en lång stund
med handen för ansiktet, slutligen tog han bort den och sade:
»Cephas, må Gud förlåta dig det onda du gjort, som jag förlåter
dig i Kristi namn!»
Ursus släppte grekens arm och tillade nästan samtidigt:
»Må frälsaren vara barmhärtig mot dig!»
Chilo föll till marken, och stödjande sig med händerna, kastade
ban med hufvudet som ett djur fångadt i en snara, och såg sig
omkring, för att se, när döden skulle komma. Han trodde icke ännu sina
ögon och öron och vågade icke tro på förlåtelse. Håns medvetande
återkom så småningom, men hans blåa läppar darrade ännu af fruktan.
»Gå i frid!» sade aposteln.
Chilo reste sig upp, men förmådde icke tala. Han närmade sig
Vinicius’ läger, som för att ändå söka skydd hos honom, ty ban hade
ännu ej hunnit tänka på, att den man, som dragit nytta af hans tjänster,
och hvilkens medbrottsling ban var, dömt honom, då de, som han
brutit emot, hade förlåtit honom. Denna tanke kom för honom senare.
Nu syntes endast förvåning och klentrogenhet i hans blick. Fastän han
sett all de förlåtit honom, ville han så fort som möjligt komma bort
från dessa människor, hvilkas godhet nästan skrämde honom lika mycket
som grymhet skulle ha gjort. Det tycktes honom, att om han väntade
längre, skulle något märkvärdigt hända igen, och lutad öfver Vinicius
sade ban därför med bruten röst:
»Gif mig brefvet, herre, gif mig brefvet!» Och i det han tog
skrif-taflan gjorde lian en bugning för de kristne och en för Vinicius, strök
utefter väggen och skyndade genom dörren Ute i trädgården, där
mörker omgaf honom, greps han åter af fasa, tv han var säker på, att
Ursus skulle rusa ut efter honom och slå ihjäl honom i natten. Han
ville springa af alla krafter, men hans ben buro honom icke. I nästa
ögonblick blef det ändå värre, ty Ursus stod vid hans sida.
Chilo föll med ansiktet mot jorden och vrålade:
»Urban! ... I Kristi namn . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
