Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 179 —
icke sagt till mig: ’Stick ditt svärd i sidan; skall jag icke dricka kalken,
som min fader gifvit mig’?’ Så grepo de honom och bundo honom.»
Petrus lade handen öfver pannan och teg, i det han sökte hejda
den här af minnen, som stormade öfver honom. Men Ursus kunde
icke hålla sig stilla, han sprang upp, svängde facklan, så alt gnistorna
llögo som elt guldregn och lågan brann klarare. Så satte ban sig igen
och utbrast:
»Det gör detsamma! Jag...»
Men han tystnade tvärt, ty Lygia hade lagt ett finger på sina
läppar. Han andades hörbart, och det syntes, att det stormade inom
honom. Fastän han var redo att falla ned och kyssa apostelns fötter,
var det icke nog för honom nu. Om någon i hans närvaro lyft hand
mot Frälsaren, om ban varit hos honom den natten — o, han skulle
ha slagit dem i bitar, soldaterna, tempeltjänarna och ämbetsmännen.
Han fick tårar i ögonen vid blotta tanken på detta, af sorg och
själskamp.
Efter en stund återtog Petrus sin berättelse. Men Vinicius föll i en
ny vaken feberdröm. Hvad han nu hörde blandades med hvad aposteln
berättat i Ostranium om den dagen, då Kristus visade sig på stranden
af Tiberias’ haf. Han såg en vattenyta vidt utbreda sig och på vattnet
en fiskarbåt, i hvilken Lygia och Petrus sutto. Han själf sökte med all
makt uppnå båten, men smärtan i hans arm hindrade honom. Vinden
piskade vatten i hans ögon, han började sjunka och ropade med
bönfallande röst efter hjälp. Lygia böjde knä för aposteln, som vände sin
båt och räckte ut en åra åt Vinicius. Med dennas hjälp kom han upp
i båten och föll ned på bottnen af den.
Det tycktes honom sedan, att han reste sig och såg en mängd
människor som sunimo efter dem. Vågorna öfversköljde dem med skum,
i hvirfveln syntes endast de uppräckta händerna af några få, men
Petrus räddade de drunknande och log upp dem i sin båt, hvilken blef
större som genom ett underverk. Snart var den fylld af stora skaror,
lika många som varit i Ostranium och ändå fler. Vinicius undrade,
hur de kunde få rum och var rädd att de skulle sjunka. Men Lygia
lugnade honom genom att visa mot ett ljus på den aflägsna stranden,
mot hvilket de seglade.
Dessa Vinicius’ fantasier blandades åter med beskrifningar han hört
af aposteln om hur Kristus en gång hade visat sig på sjön. Och han
såg nu i ljuset på stranden en gestalt, mot hvilken Petrus styrde. Och
ju närmare de kommo den, desto lugnare blef vinden, vågorna lade sig
och ljuset blef större. Skaran började sjunga ljufva hymner, luften
välfylld med doften af nardus, ljusets brytning i vattnet bildade en
regnbåge, som om man sett rosor och liljor från djupet, och slutligen
skrapade båtens köl mot stranden, Lygia tog då hans hand och sade: »Kom,
jag skall leda dig!» och hon förde honom till ljuset.
Vinicius vaknade igen, och hans dröm flyktade sakta, och han
återkom icke genast till verkligheten. Han tyckte sig för ett ögonblick
ännu vara på sjön och omgifven af människoskarorna. Han började,
utan att rätt veta hvarför, se sig om efter Petronius och blef förvånad
öfver att ej finna honom. Det klara skenet från härden, hvarest nu
ingen satt, bragte honom alldeles till sig själf. Olivkvistar brunno
långsamt under den rödskimrande askan, men från pinjegrenar, som tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
