- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
183

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 183 —

sig att detta var samme förfärlige titan, som dagen förut hade krossat
Croton och rusat på honom, Vinicius, och säkert skulle ha dödat honom,
om ej Lygias medlidande varit. Den unge patriciern började fundera
öfver delta, öfver hvilka tankar, som kunde finnas hos en barbar, en
tjänare.

Men Ursus tycktes vara en lika otymplig som villig sjukskötare,
bägaren doldes så fullständigt af hans herkuliska fingrar, att Vinicius
ej kunde nå den med sina läppar. Efter några fruktlösa försök sade
jätten, djupt bekymrad:

»Ack! Det skulle vara lättare att hjälpa en uroxe ur en snara.»

Lygierns förlägenhet roade Vinicius, men hans anmärkning intresserade
honom icke mindre. Han liade sett på cirkus den förfärlige uroxen,
kommen från nordens vilda natur, ett djur som fruktades af de
djärfvaste tämjare, och som endast var elefanten underlägsen i storlek och
styrka.

»Har du försökt att taga ett sådant vilddjur vid hornen?» frågade
ban häpen.

»Jag var rädd, tills jag uppnått det tjugonde året,» svarade Ursus
»men sedan gjorde jag det.»

Och han började mata Vinicius ännu fumligare än förut.

»Jag måste bedja Miriam eller Nazarius att komma,» sade han.

Men nu visade sig Lygias bleka ansikte i dörröppingen.

»Jag skall genast hjälpa dig,» sade hon.

Och efter ett ögonblick kom hon ut ur cubiculum, där hon beredt
sig att gå till hvila, som det tycktes, ty hon bar en enda trång tunika,
som nådde upp till halsen. Håret var upplöst. Vinicius’ hjärta slog
hastigare, när han nu såg henne, och ban förebrådde henne, att hon ej
ännu gått till hvila, men hon svarade gladt:

»Jag gjorde mig just i ordning att lägga mig, men nil måste jag
först hjälpa Ursus.»

Hon tog bägaren, och sittande på sängkanten gaf hon Vinicius att
dricka ur den. Vinicius var öfverväldigad och lycklig. Då hon böjde
sig öfver honom, kände han värmen från hennes kropp, och hennes
upplösta hår föll ned på hans bröst. Han blef blek af den verkan
detta gjorde på honom, men i sin förvirring och sitt begär efter henne
kände han också, att hon var honom kärare än allt annat, stod öfver
allting: i jämförelse med henne var hela världen ingenting.

Först hade ban endast velat äga henne, men nu älskade han henne.
Förr, i sina handlingar och känslor, hade han varit som alla andra på
den tiden, en blind, hänsynslös egoist, endast tänkt på sig själf, nu
började han tänka på henne.

Och därför vägrade han snart att intaga mera föda, och fastän han
fann en gränslös tjusning af hennes närvaro, sade han:

»Nog nu! Gå till hvila, du gudomliga!»

»Tala icke så till mig,» svarade Lygia, »det är icke rätt att jag
hör sådana ord.»

Men hon log dock emot henom och sade, att sömnen alldeles flytt
ifrån henne, att hon ej kände någon trötthet och ej ville gå till hvila
förr än Glaucus kom. Han lyssnade till hennes ord som till musik, i
hans hjärta steg lycka och tacksamhet, och hans tankar arbetade för att
linna ett sätt att kunna visa henne hvad han kände.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free