Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 184 —
»Lygia,» sade han efter ett ögonblicks tystnad, »jag kände dig icke
förr. Men nu vet jag, att jag sökt att nå dig på ett oriktigt sätt.
Återvänd till Pomponia och var öfvertygad oin att ingen hand skall lyftas
mot dig.»
Hennes ansikte blef plötsligt sorgset.
»Jag skulle vara lycklig,» sade hon, »om jag blott kunde få se
henne på afstånd. Men jag kan ej gå tillbaka till henne.»
»Hvarför?» frågade Vinicius förvånad.
»Vi kristna veta genom Acte, hvad som sker i det kejserliga
palatset. Har du icke hört, att kejsaren kort efter min flykt och innan
sin afresa till Neapel kallade till sig Aulus och Pomponia? Han trodde,
alt de hjälpt mig, och hotade dem med sin vrede. Lyckligtvis var
Aulus i stånd att säga till honom: ’Du vet, herre, att en lögn aldrig
gått öfver mina läppar. . Jag svär dig nu, att vi ej underhjälpte hennes
flykt, och vi veta icke, lika litet som du, hvad som händt henne’.
Kejsaren trodde honoin och glömde alltsammans. Enligt de äldres råd har
jag aldrig skrifvit till min moder hvar jag är, så att hon med rent
samvete kan svärja en ed på att hon ej har någon kännedom om mig. Du
kanske ej förstår detta, Vinicius, men vi få ej ljuga, äfven om det gäller
våra lif. Sådan är den religion, vid hvilken vi fäst våra hjärtan, och
därför har jag ej sett Pomponia sedan den stund, då jag lämnade
deras hem. Då och då når henne ett rykte att jag lefver och icke
är i fara.»
Lygia greps af längtan, och hennes ögon fylldes af tårar, men hon
fattade sig hastigt och sade:
»Jag vet, att Pomponia också längtar efter mig, men vi hafva en
tröst, som andra ej ha.»
»Ja,» svarade Vinicius. »Kristus är er tröst, men Jag förstår
det icke.»
»Gif akt på oss! För oss finnas inga skilsmässor, inga plågor, inga
lidanden, eller om de komma, blifva de till behag för oss. Och själfva
döden, som för er är lifvets slut, är för oss endast dess början — vi
byta ut en lägre lycka mot en högre, en lugn lycka mot en lugnare
och evig. Tänk på hvad en "religion måste vara, som ålägger oss kärlek
till våra fiender, förbjuder falskhet, renar våra hjärtan från hat och
lofvar oss en aldrig upphörande lycka efter döden.»
»Jag hörde dessa läror i Ostranium, och jag har sett hur ni handlat
mot mig och Chilo. Då jag återkallar edra handlingar i mitt minne,
synas de mig som drömmar, jag kan knappt tro mina ögon och öron.
Men svara mig på en fråga: Är du lycklig?»
»Ja.» svarade Lygia. »Den som bekänner Kristi lära kan ej vara
olycklig.»
Vinicius såg på henne, som om det hon sade öfvergick gränsen för
mänskligt förstående.
»Och du önskar inte komma tillbaka till Pomponia?»
»Jag skulle af bela mitt hjärta vilja återvända till henne, och jag
kommer att göra det, om så är Guds vilja.»
»Men vänd då tillbaka! Och jag svär vid mina husgudar, att jag
ej skall röra en hand emot dig.»
Lygia tänkte ett ögonblick på hvad han sagt och svarade:
»Nej, jag kan ej utsätta mina närmaste för fara. Kejsaren tycker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
