Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 189 —
att se om patienten. Vrede och otålighet speglades genast i Vinicius’
drag. Han var retad öfver att hans samtal med Lygia blifvit afbrutet,
och ban svarade nästan med förakt pä (ilaueus’ frågor. Han behärskade
sig visserligen snart, men om Lygia haft några illusioner om att hvad
han hört i Ostranium skulle ha inverkat pä hans fordrande sinne, måste
dessa snart försvinna. Han hade förändrats endast gent emot henne,
men bortsedt från denna enda känsla, fanns dock kvar i hans bröst
samma hårda, själfviska hjärta som förr, samma romerska varghjärta,
ur stånd att uppfatta den kristna lärans milda innebörd, ur stånd att
ens känna tacksamhet.
Hon gick slutligen, i sitt inre uppfylld af oro och ångest. Förr
hade hon i sina böner bjudit Kristus ett lugnt hjärta, rent som en tår.
Men nu var lugnet stördt. I blommans inre hade kommit en giftig
insekt. Sömnen bragte henne ingen hvila, fastän hon ej sofvit på två
nätter. Hon drömde, att Nero kom till Ostranium i spetsen för en skara
hofmän, bacchanter, vilda, larmande människor, gladiatorer, att han
körde öfver de kristna med sin stridsvagn prydd med rosor, och att
Vinicius drog henne i armen, förde henne till fyrspannet, tryckte henne
intill sig och hviskade: »Följ med oss!»
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Från detta ögonblick visade sig Lygia mera sällan i det
gemensamma samlingsrummet och närmade sig ännu mindre Vinicius’ bädd.
Men hennes frid kom ej tillbaka. Hon såg att Vinicius följde henne
med bedjande blickar, att han väntade på hvarje hennes ord, som på
en ynnest, att han led och ej vågade klaga, för att icke vända henne
ifrån honom, att hon allena var hans hälsa och lycka. Medlidande
uppsteg i hennes hjärta, och snart märkte hon, att ju mera hon undvek
honom, desto större medlidande erfor hon, just därigenom blefvo hennes
känslor ömmare.
All frid vek ifrån henne. Stundom sade hon sig, att det var hennes
plikt att alltid vara hos honom, dels emedan hennes religion bjöd henne
att löna ondt med godt, och dels emedan hon genom att tala med honom
kunde omvända honom Men på samma gång sade samvetet henne, att
hon bedrog sig själf, att det endast var kärleken till honom och den
tjusning, hans närvaro utöfvade på henne, som drog henne, och
ingenting annat.
Så lefde hon i oupphörlig inre strid, som tilltog i styrka hvar dag.
Ibland tyckte hon, att hon var omgifven af ett nät, och under sina
försök att frigöra sig snärjde hon in sig allt mer och mer. Hon måste
äfven bekänna, att åsynen af honom blifvit henne svårare att umbära,
att hans röst blifvit henne kärare, att hon med all makt måste kämpa
mot önskan alt få sitta vid hans bädd. Då hon kom fram till honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
