Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 191 —
Det var i hvarje fall en religion, som Lygia bekände, och endast
det vore nog för honom att antaga den. Ju mer han återfick sin hälsa,
och ju klarare han kom ihåg allt som händt sedan natten i Ostranium
och alla de nya tankar, som kommit öfver honom, desto mer förvånade
ban sig öfver den öfvernaturliga makten hos denna religion, som
förändrade människornas själar så ifrån grunden. Han förstod, att det
var något nvtt» i den, som aldrig funnits på jorden förr, och han insåg,
att om den kunde omfatta hela världen, om den kunde inplanta sin
kärlek och barmhärtighet, skulle den tid komma, som erinrade om den,
då icke Jupiter utan Saturnus styrde.* Han vågade icke tvifla hvarken
på Kristi öfvernaturliga härkomst, eller på hans uppståndelse eller andra
under. Ögonvittnena, som talade om dem, voro för trovärdiga och
afskydde lögn för mycket för att låta honom förmoda, att de berättade
saker, som ej händt. Och romersk skepticism tillät mycket tvifvel på
gudarna, men samtidigt tro på underverk.
Vinicius stod således inför ett slags besynnerlig gåta, som han ej
kunde tyda. Men å andra sidan tycktes honom den nya religionen
fientlig mot allt bestående, omöjlig att utföra och dåraktig öfver alla
gränser. Enligt hans uppfattning kunde människorna i Kom och hela
världen vara dåliga, men sakernas ordning var god. Om kejsaren till
exempel hade varit en hederlig människa, om senaten bestått af män
sädana som Thrasea och icke af obetydliga libertiner, livad kunde man
då mer begära? Nej, den romerska freden och öfverväldet var något godt,
skillnaden mellan människor något rättvist och riktigt. Men denna religion
ville omkullstörta all ordning, allt öfvervälde, all klasskillnad. Hur skulle
det då gå med Roms rike och välde? Kunde Romarna upphöra att
styra eller skulle de vilja erkänna en mängd besegrade nationer som
sina likar? . Det var en tanke, som ej kunde få insteg hos en patricier.
Denna lära stod i strid med bela hans uppfattningssätt och vanor, hans
hela karaktär och lifsåskådning. Han var helt enkelt ur stånd att
föreställa sig, hur ban skulle kunna lefva, om han antoge den. Han
fruktade och beundrade den, men hans natur ryste för att antaga den. Han
förstod slutligen, att ingenting utom denna religion skilde honom från
Lygia, och han hatade den af hela sitt hjärta vid tanken därpå.
Men han visste med sig själf, att just den hade prydt Lygia med
denna hennes särskilda, oförklarliga skönhet, som i hans hjärta
frambragt vördnad jämte kärleken, ödmjukhet vid sidan af lusten att äga
henne, och att denna Lygia var honom kärare än allt annat i världen.
Och då ville han åter älska Kristus. Antingen måste han älska eller
hata honom, det var omöjligt att förblifva likgiltig. Två motsatta
strömmar drefvo honom, han tvekade i sina tankar och känslor, han visste
icke, hur han skulle välja. Men han böjde sitt hufvud för denne gud,
som han ej förstod, och lade ned sin tysta vördnad inför honom endast
därför, att han var Lygias gud.
Lygia säg, hvad som försiggick inom honom, hur han kämpade,
hur hans natur satte sig emot läran, och fastän det gjorde henne
förtviflad, drogs hennes hjärta till honom med oemotståndlig styrka genom
medlidandet och tacksamheten för den tysta vördnad han visade Kristus.
* Syftar på myten om guldåldern före den historiska tiden, en poetisk omkliidnad
för minnena af den kommunistiska urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
